- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
691

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Olof Molander: Topelius, Regina von Emmeritz och Harald Molander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TOPELIUS, REGINA von EMMERITZ OCH HARALD MOLANDER

som t. ex. Hieronymus’ fatala
uppståndelsemonolog. Av de södermanska musikaliska
inslagen ville Molander endast behålla sådana,
som på ett naturligt sätt anslöt sig till den
dramatiska handlingen.

Det var alltså frågan om ett slags
modernisering av stycket för att öka dess effektivitet
på scenen, och denna modernisering skulle
verkställas efter meiningerrecept.

Hertig Georgs av Meiningen — "der
Thea-terherzog", som han man och man emellan
kallades av sina egna — revolutionerande
regiprinciper har man utanför fackkretsar inte
begripit så värst mycket av och därför har de
också blivit missuppfattade och felbedömda.
Snusförnuftiga kritiker och fåkunniga
amatörer utanför Tyskland har bedömt dem inte efter
hur de tillämpades av upphovsmannen själv
och hans berömda teatertrupp, utan efter
epigonernas tvivelaktiga kopior och underhaltiga
efterapningar. Det talas ännu i dag hånfullt
om statist"dressyren", om den överdrivna
kostym- och dekorationsapparaten, om den
knappologiska historiska tidstroheten och om
den slätstrukna skådespelarensemblen, där
ingen verklig konstnär kunde andas fritt, en
ensemble av idel medelmåttor. Denna dom är
ytlig, lögnaktig och enfaldig. Max Grubes 1926
utgivna Geschichte der Meininger, en studie
över denna teaters tillkomst, arbete,
konstnärliga principer och vidsträckta och betydelsefulla
gästspelsresor, ger en helt annan bild. Och både
Reinhardt och Stanislawski har med beundran
talat om Meiningarna och erkänt sitt beroende
av deras konst. Det moderna ensemblespelet
— som vi nu sätter så högt i motsats till äldre
tiders divateater — den moderna scenbilden
och det moderna regibegreppet, på vilket all
modern scenkonst bygger, uppstod och
utvecklades vid teaterhertigens mönsterscen. Där var
virtuosherradömet bannlyst, den konstnärliga
jämlikhetsprincipen genomförd och
förutsättningarna för teaterkonstnärligt skapande —
för "das Gesamtkunstverk" — konsoliderade.

Sin kännedom om samtidens teater hämtade
Molander från Paris, Wien och Tyskland (bl. a.

Berlin, Dresden och Munchen), men att döma
av hans resenoteringar har han endast sett
Meiningarna vid deras gästspel i Stockholm i
juni 1889, då de på Svenska Teatern
presenterade ett urval av sina mest berömda
föreställningar. Det ligger nära till hands att tro,
att han framförallt borde ha varit intresserad
för den av samtiden mycket prisade
Wallen-stein-serien (Wallensteins Lager, Die
Piccolomini, Wallensteins Tod), inte minst om han
haft Regina von Emmeritz i tankarna. Men
Molander passerade blott Stockholm på
genomresa från Helsingfors till utlandet och såg
endast en föreställning, Julius Caesar. Att Regina
von Emmeritz ändå blev det mest typiska och
mest lysande exemplet på hans frändskap med
Meiningarna, har sin förklaring däri, att
Mei-ningarnas regiprinciper hade genomsyrat det
tyska teaterlivet — med mer eller mindre
lyckade resultat.

Man kan med ett visst fog undra över, att
så mycket kunnighet, så mycket intresse, arbete
och kostnader offrades på Topelius’ i våra ögon
naiva skådespel med dess ofullständigt
motiverade psykologi och flåsiga patriotiska patos.
Man tycker sig nästan kunna läsa mellan
raderna i det ovan citerade brevet, att Molanders
syn på stycket närmade sig vår tids. Men
teaterpolitiken fordrade ett inhemskt stycke av ett
eller annat slags format, och detta var ett
stycke av Topelius och ett nationellt stycke.
Dessutom förstod han, att något alldeles
magnifikt i uppsättningsväg kunde åstadkommas och
det roade honom. Den minutiösa noggrannhet,
den iver och den sceniska fantasi, varmed han
gick till verket, låter åtminstone förmoda att
så var fallet.

Det dröjde inte länge förrän Topelius
svarade:

"Av flera skäl ville jag helst låta Regina von
Emmeritz vila i det förgångna, till vilket hon
hör. Jag har haft tillfällen nog att övertyga
mig om hennes brister på scenen. 1890-talets
smak och fordringar äro icke mer 1850-talets.
För att nu vara spelbart, fordrar stycket en
apparat och förmågor utöver dess dramatiska

691

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0707.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free