- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
698

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Krig och efterkrig. Brev från Paris

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

C. G. BJ URSTRÖM

rar; Jacques Delarne och hans hustru som flytt
från Paris i bil. Det verkar dock som om Sartre
lämnat oss dessa meddelanden enbart för att
i den kommande delen kunna föra fram deras
öden till en fullbordan, här finner vi bara en
gestalt som närmare angår oss, och som når
fram till en avslutning, Mathieu Delarue.

I slutet av "Le Sursis" såg vi hur Mathieu
en kväll på Pont-Neuf i en sorts extas
upplevde sin frihet, som plötsligt stod framför
honom på samma sätt som en religiös
uppenbarelse. Denna frihet han så länge strävat efter
var helt enkelt han själv och hans ensamhet.
"Jag är ingenting, jag äger ingenting. Lika
oskiljaktig från världen som ljudet och ändå
utanför___Utanför världen, utanför det
förflutna, utanför mig själv: friheten är en
landsförvisning, och jag är dömd att vara fri."

Hur Mathieu dragit konsekvenserna av sin
upptäckt får vi inte veta förrän vi den 15 juni
1940 åter möter honom som soldat i en
besegrad armé, en soldat som inte slagits, som
övergivits av sina officerare och som utan att kunna
göra någonting väntar på slutet. Till en början
protesterar han mot detta krig och detta
nederlag som han inte har velat, han är utanför.
Men så småningom inser han sitt ansvar. I och
med att han inte fattade något beslut, valde
han obeslutsamheten och dess följder, valde
han kriget och nederlaget. Han erkänner att
han misstagit sig, men med den bittra
förvissningen att "man kan utplåna allt men aldrig
börja om". Striderna närmar sig, soldater från
ett annat förband anländer till byn och bereder
sig att försvara den, för att ytterligare något
fördröja fiendens framryckning. Han vägrar
till en början att följa med en kamrat som vill
sluta sig till de stridande, han vägrar att
deltaga i ett meningslöst motstånd. "Slå sönder,
förstöra är inte en lösning; ett infall är inte
friheten." Men driven av en obestämd känsla
griper han till sist ett gevär och följer med upp
i kyrktornet. När hans f. d. kamrater berusade
bäres ner i källaren och civilbefolkningen
evakueras känner han det som om han endast av

högmod hade valt kampen, och ändå vet han
att han inte längre kan lämna den. När någon
frågar honom hur det kommer sig att han, som
inte var tvungen, beslutat att offra sig, svarar
han: "Vi var tvungna. Vi hade nog av det här
och visste inte längre vad vi skulle göra. För
oss stod valet mellan källaren och kyrktornet."
När han så till sist accepterat sitt beslut känner
han det som en ofantlig frigörelse; han når
en fullkomlig likgiltighet inför omvärlden. "Nu
får det vara nog... Slut på samvetskvalen,
reservationerna, förbehållen. Ingen är min
domare, eftersom ingen tänker på mig, ingen
kommer att minnas mig, ingen kan besluta i mitt
ställe." Mathieu beslutar: "döden var den
hemliga meningen i mitt liv, jag har levat för att
dö, jag dör för att vittna om att det är omöjligt
att leva". Världen blir fast och påtaglig
omkring honom, han smälter helt samman med
sin handling, varje skott är en hämnd på allt
det han inte vågat göra och han stupar till
sist i en sorts apoteos. "Han var ren, han var
allsmäktig, han var fri."

I andra delen av "La mort dans 1’åme"
stiftar vi närmare bekantskap med kommunisten
Brunet som i de tidigare böckerna blott skymtat
då och då.

Brunet blir tillfångatagen av tyskarna, och
följer den ändlösa kolonnen av krigsfångar till
en övergiven kasern där de får stanna några
veckor i väntan på att föras till Tyskland. Alla
tror emellertid att kriget är slut och att de skall
få vända hem. Brunet ser med avsmak på deras
egoism, deras passivitet. Redan den första
dagen har han försiktigt börjat spåra upp
partikamrater eller sympatisörer, men inför den
stora massans liknöjdhet och resignation
börjar han längta efter den stund krigsfångarna
kommer att sändas till Tyskland, i hopp om att
detta äntligen skall väcka dem ur deras apati.
Själv framstår han i "La mort dans 1’åme"
som en sorts sartresk he-man, vilken med
okuvlig energi ordnar omkring sig,
regelbundet tar sin morgongymnastik och vägrar att
förfalla till de andras snusk och sysslolöshet..
Under sitt värvningsarbete råkar han emeller-

693

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0714.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free