Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Krig och efterkrig. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIG OCH EFTERKRIG
tid på farliga rivaler, prästerna, vilka genast
liksom han börjat omvända själar. Han ger
sina trogna order att söka misskreditera
konkurrentfirman genom att påpeka att prästerna
misstänkt mycket umgås med officerarna och
kanske även med tyskarna. Här har också
Sartre gjort det en aning för lätt för Brunet,
i det han låter en av prästerna predika bot och
bättring och utpeka Pétain som räddaren i
nöden. Brunet är emellertid en aning för
perfekt för att väcka läsarens sympati, och
säkerligen är det med avsikt Sartre
framställer honom så. Kanske finner man mera
av författarens verkliga tankar hos korpralen
Schneider, vilken utan att höra till partiet har
slutit sig till Brunet. I den kritik Schneider
riktar mot Brunet ligger samma förebråelse
som denne en gång riktade mot Mathieu
Delarne, i "L’åge de raison": "du svävar i
luften ... du är en abstrakt, en frånvarande".
Schneider uppreser sig lidelsefullt mot det
förakt som Brunet visar för de andra
krigsfångarna, för hans omänskliga, kalla sätt att
se på dem. Brunets människokärlek är falsk,
han betraktar sina medmänniskor utifrån,
enbart som verktyg. "Låt vara att jag är ett avfall
i den historiska utvecklingen", säger
Schneider. "Men jag är inte död... Jag måste
uppleva mitt förfall, det är en smak i munnen på
mig, du kommer aldrig att förstå det. Du är
en abstrakt, och det är ni abstrakta resonnörer
som gjort oss till de avfall vi är." Och han
påpekar för Brunet att han ingalunda kan vara
viss om att hans verksamhet i fånglägret är
i partiets linje, partiet som lovprisat den
tyskryska paktens undertecknande och som nu
måste ta hänsyn till den politik Moskva anser
sig tvungen att föra gentemot Tyskland. Vi får
här i förbifarten veta att Brunet hört till dem
som ivrigast hyllat den tysk-ryska pakten, men
Sartre har på ett något bekvämt sätt undvikit
att beröra det eventuella tvivel denna händelse
kunde ha utlöst hos en rättrogen kommunist.
Brunet låter sig emellertid inte störas av
Schneiders kritik, han vägrar alltjämt ta del
i nederlaget och väntar blott på att ett förvär-
rande av krigsfångarnas ställning skall väcka
dem till liv. När en av hans kamrater blir
nedskjuten under transporten till Tyskland känner
Brunet inte något personligt medlidande. Han
känner endast att hans medfångar för första
gången är förenade i sin indignation, i sitt hat,
att kriget äntligen utbrutit mellan fransmän och
tyskar, och han är lättad.
Både Brunets egenskap av kommunist och
det sätt han skildras på låter oss dock förstå
att Sartre inte anser sig ha slutbehandlat hans
fall, och man anar att han i nästa del kommer
att utsättas för samma besvikelse som den unge
Hugo i "Les mains sales". För Sartre är både
kristendom och kommunism patentmediciner
som inte förmår rädda patienten.
"La mort dans 1’åme" är i första hand en
berättelse om enskilda människoöden. Den
skenbart trevande stilen i den första
avdelningen ger uttryck åt figurernas planlösa
försök att finna en utväg ur situationen. Men
bakom dem ser man nederlagets enformiga grå,
den paradoxala overksamheten och väntan,
organisationen som bryter samman, officerarnas
flykt, soldaternas förtvivlan, som de
knapphändigt skyler över med galghumoristiska och
grovkorniga skämt. Sartres berättelse äger
något av dessa tomma väntedagars dova
monotoni.
En annan, delvis samstämmig bild av
nederlaget lämnas oss i Robert Merles "Weekend
à Zuydcoote" (Gallimard). Robert Merle är
lärare i engelska, född 1908, och detta är hans
egentliga debut, om man bortser från hans
doktorsavhandling om Oscar Wilde. "Weekend à
Zuydcoote" grundar sig huvudsakligen på egna
upplevelser under slaget vid Dunkerque. Det
är en enkel, lakonisk berättelse om två dagars
semester på en solig sandstrand, mellan havet
och den anstormande fienden, två dagars
hopplös väntan. De engelska farkosterna tar endast
ombord engelsmän eller hela franska enheter,
för Maillat och hans vänner återstår bara att
i en paradoxal overksamhet leva kring den
övergivna ambulans som blivit deras hem. Där
har vi den godmodige Alexandre, som älskar
699
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
