Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Krig och efterkrig. Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJ URSTRÖM
ordning och reda och som med fasa upptäckt
nederlagets ofantliga villervalla, men som nu
känner sig lugn och tillfreds på nytt när han
fått ordna "matlagets" dagliga, materiella liv;
där har vi den blekfete Dhéry, som redan
spekulerar i de på stranden övergivna persedlarna,
och som omsorgsfullt förbereder en skicklig
övergång till det civila livet; där har vi den
blide försynte prästen Pierson, på vars milda
läppar den råa soldatjargongen låter
egendomligt barnslig; den groteske, patetiske lille Pinot,
som envist släpat med sig hela sin utrustning
och sitt tunga kg, och som trots kamraternas
upprörda protester envisas med att skjuta på
alla fientliga flygplan, krampaktigt fastklamrad
vid den konstlade virilitet hans vapen skänker
honom, och innerst inne en bitter och sviken
äkta man. Där ser vi också Jeanne, som
trotsar krigets risker för att stanna kvar i sitt hus
och försvara sina skurade golv, som är allt hon
har här i livet. "Weekend à Zuydcoote"
rymmer en hel serie porträtt, mer eller mindre
ingående, men alla oerhört levande. Dessa
figurer äger en omisskännlig realitet. De
medverkar alla i den sista akten av de heta
junidagarnas tragedi. Vissa scener kommer man
sent att glömma, t. ex. när ett av fartygen
skjutes i brand ute på redden och under hela
natten brinner där ute som en svagt jämrande
fackla, medan de dödströtta soldaterna lägger
sig ner på stranden och sover.
Alla personerna i romanen synes ha något,
om än aldrig så litet att tro på, alla utom
Maillat. Alexandre tror på ordningen och
vänskapen, Dhéry på pengarna, Pierson på sin
Gud. Pinot tror på sitt kg, Jeanne på sina
skurade golv, Maillat på ingenting. Han
känner sig stå utanför allt detta, och han vägrar
att intressera sig för kriget. "Kriget är absurt.
Alla krig är absurda ... Det finns inga
rättvisa, heliga krig ..." Men mitt i katastrofen
som han betraktar med klarsynt, orädd blick,
bevarar han en sorts respekt för människan och
för sig själv. I sitt lugna uppror och sin stolta
resignation är han den typiske absurde hjälten,
så som vi finner honom hos Camus.
Om än Maillat förblir centrum för de
händelser som utspelas, intar dessa likväl en
nästan lika stor plats som hans enskilda öde.
Ofta är han endast förmedlaren av ett
skådespel, en barock tragedi som överstiger hans
mått. "Weekend à Zuydcoote" skulle kunna
betecknas som en motsvarighet till "Farväl till
vapnen", fastän Merles stil mera närmar sig
Steinbecks än Hemingways. Hans bok är
också fri från de drag av sentimental
kärleks-och äventyrsroman som vidlåder "Farväl till
vapnen". "Weekend à Zuydcoote" är en av de
bästa krigsskildringar som utgivits efter detta
krig, och en genom sin enkla, mänskliga stil
mycket gripande bok.
Om kriget och dess erfarenheter talar även
Jean Bloch-Michel i sin bok "Les grandes
circonstances" (Gallimard). Författaren, som
i våras debuterade med den fina lilla romanen
"Le témoin" tar i sin inledning avstånd från
alla böcker om kriget. Alla krigsskildringar är
enligt honom missvisande, oförmögna att
verkligen förmedla ett intryck av vad kriget är. Det
finns alltför många klyschor, alltför många hos
läsaren invanda associationer för att den bild
författaren lyckas framkalla skall vara annat
än konventionell. Krigsböckerna blir ofelbart
äventyrsromaner, heroisk litteratur som i
stället för att motarbeta kriget framställer det i
en falsk, ärefull dager.
Bloch-Michel har därför nöjt sig med att
ge ut några korta skisser från kriget,
motståndsrörelsen och fångenskapen, välgörande
fria från all emfas: en övergiven by, en
nedskjuten gumma på landsvägen, en
dysenteriepidemi, en fängelsecell, den gamle generalen.
Dessa små anspråkslösa och resignerade
ögonblicksbilder, på tre fyra sidor var, ger ett långt
mer övertygande intryck än många
motståndsromaner. Bokens avgörande parti är emellertid
det slutord i vilket författaren konstaterar det
fåfänga i de erfarenheter han gjort.
Prövningar och smärtor har han glömt, av hunger
och skräck återstår endast några bleka,
konventionella bilder. Minnet lyckas endast bevara
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
