- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
705

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRO NIK A

av

EBBE LINDE

Det finns två slag av betydande verk, de
banbrytande och de fulländande. Ett
banbrytande verk blir aldrig publiksuccé. Formspråk
eller innehåll är för nya och ovana, alltså
frånstötande. De banbrytande verken har sin plats
i litteraturhistorien och i andra skapandes
hjärtan. Men de vore gallblommor utan sina
frukter, de verk som omsider talar till många,
många. Om de senare gäller verkligen att de
mäter en dimension av sin betydenhet (ej den
enda) genom vidden av sin popularitet.

Det finns ingenting banbrytande i Arthur
Millers "En handelsresandes död" ("The Death
of a Salesman"). Vi känner väl det
amerikanska vulgärevangeliet om effektivitetens,
omtyckthetens och den sociala framgångens
allena saliggörande betydelse här i världen. Vi
har hört det kritiseras många gånger efter
Drei-ser och Sinclair Lewis, och åtskilliga har sagt
sitt ord med större skärpa än Arthur Miller.
Även från scenen. Formellt kan Millers pjäs
verka ny för en bred publik, men endast för
denna. Det är alltigenom ett tekniskt grepp
från Strindbergs Drömspel som stycket lever
på, men i systematiserad, mekaniserad och
populariserad, så att säga domesticerad upplaga,
och länkat till en scenberättelse av det vanliga
30-tals-slaget.

Vi får se försäljaren Willy Loman vända
nedslagen tillbaka till hemmet vid en tidpunkt,
då han egentligen borde vara i väg och tjäna
pengar långt borta i Boston. Han har inte den
gamla kontakten med sina kunder längre. Han
är rädd när han skall möta dem. Han har till
och med svårt att bemästra bilen för sina
tryckande tankars skull, han är slut helt enkelt.
Och så har han bekymmer för sina två vuxna
pojkar. Biff har inte den rätta ambitionen i
livet, vad det nu kan bero på, och Happy har
för lättsinnigt handlag med sprit och flickor.
Deras storstilade planer att starta egen firma
och pensionera farsgubben avslöjar sig snabbt
som de luftslott de är. Och när Willy ödmjukar
sig att anhålla hos chefen om en kontorsplats,
så blir svaret avsked på grått papper. Då tar

han till självmordet som sista resurs,
livförsäkringen skall klara pojkarna. Men
dessförinnan har vi nötts och stötts mot hans hopplösa
livsproblematik i alla dess aspekter. Var gång
ett komplex av minnen berörs i diskussionen
så stiger med det ovannämnda
drömspelsgreppet gestalter och situationer ur det förgångna
livslevande för våra ögon, i avsides aktion eller
som infällda parenteser i spelet, ett uttryck för
den trasiga mannens oförmåga att längre skilja
på verklighet och inbillning, på närvarande och
förflutet. Ena gången är det brodern, som kom
rik hem, en företagsamhetens manande fyrbåk.
Andra gången kan det vara den kvinnliga
försäljningschefen, som han var sin hustru
otrogen med, eller vardagliga, men betecknande
små tilldragelser från den tid då barnen ännu
gick i skolan. Det är denna blandning av
"ver-ligt" och "overkligt" i det sceniska förloppet
som ger stycket dess särpräglade karaktär.

Temat är ju högst amerikanskt, men har sin
allmänmänskliga sida också. Det är den som
Alf Sjöberg har varit angelägen ta fram i sin
iscensättning på Dramatiska teatern, där
Hilding Gavle var en fint inkännande, men
mycket oamerikansk Willy Loman. Han
blottlade från början det ömskinta och hjälplöst
tafatta hos figuren, till den grad att där varken
fanns rum för krasch eller utveckling.
Naturligtvis hade han att strida mot en eklatant
felplacering. Skådespelaren har helt enkelt inte
organ för det manligt kantiga och sträva. Han
kan vara öm, rörande, listig, enfaldig, komisk,
nästan vad som helst utom strong. Men
alltihop går ju ut på att visa hur en auktoritet
remnar och visar sig full av murkna ideal, hur
skall det kunna gripa oss om vi aldrig får se
en skymt av det som skulle remna? —
Underbar var Tora Teje som den älskande hustrun,
oförglömlig hennes vaggsång vid den tröttkörde
mannens bäddkant, en konstnärsprestation
bland de ädlaste, men alltför lysande, alltför
överjordisk för det solkiga sammanhanget.
Över huvud sönderföll
Dramaten-föreställningen alltför mycket i osamordnade solo-

705

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0721.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free