- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
707

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

ironi för första gången smälts samman till en
enda nästan homogen legering. Vad jag har
emot "Ardèle" är dess rytmlöshet. Hela pjäsen
är ett enda furioso, där man får otillräckligt
av de återhämtningens och reflexionens sköna
vågdalar, som Anouilh annars alltid sörjde för.
Tydligare än förr röjer den också hur hans
centrala tema, att livet är för smått för
kärleken, har en av sina rötter i sexualskräck. För
den som omedvetet eller medvetet finner
könskärlekens fysiska sida motbjudande måste det
ligga nära till hands att objektivera den
inställningen till satsen att verkligheten fläckar
idealet. Och att den diktande delen av Anouilhs
jag är inne på dessa känslovägar, därom
skvallrar mycket. Därför har han hånat de vuxna,
som är erfarna och sexuellt nöjda, alltså
besmutsade, därför har han sökt sig till den
omogna ungdomens ofullgångna
känslospänningar som det enda rena. Därför bestraffar
han den fysiska föreningen med döden eller
väljer slappa och vidriga exponenter för det
fullbordade samlivet mellan man och kvinna.
Modersfixering, skulle nog en freudian gissa.
Vare därmed huru som helst. Delade inte
författaren till viss grad sina marionetters åsikt
att fysisk förening mellan två puckelryggiga
är något äckligt, och kan han inte lyckas att
åtminstone temporärt få åskådaren att känna
detsamma, så bortfaller det väsentliga av det
inre tragiska motivet i "Ardèle".

Pjäsen spelar på ett familjegods, där något
så oerhört som kärlek mellan de två vanskapta
uppstår och där familjefadern-generalen
sammankallar hela släkten för att lägga råd hur
skandalen skall avstyras. Alla de anländande
familjemedlemmarna är invecklade i parodiska
och groteska erotiska förhållanden själva, men
dem finner de endast naturliga, det är en del
av deras groteskeri. Hetsade av dessa solkiga
domares indignation och i någon mån av
författarens metafysiska pessimism går de båda
olyckliga i döden bakom den dörr, där de har
barrikaderat sig. Ingen ljus springa till
tillvarons försvar lämnas öppen den här gången.
Barnen på godset repeterar i sina lekar de
vuxnas laster, innan de förstår deras innebörd;
och inte ens det renhjärtade unga paret, vilket
som vanligt är med, är denna gång helt i uppsåt
och ömsesidighet. Köttet har sprungit ifrån det
andliga svärmeriet hos den unga kvinnan,
Nathalie, hon "älskar" en men tänds av en
annan, och se! — nu tar författaren "andens"
parti mot lidelsen, som han förut så många
gånger har besjungit.

Stycket har under september och oktober
givits på Göteborgs stadsteater och
Dramatiska teaterns lilla scen.
Göteborgsföre-ställningen har undgått mej; den i Stockholm
såg jag några få dagar efter att ha sett
urföreställningen, som hela förra året drog fullt hus
på Comédie des Champs-Élysées i Paris (nu
ute på turné). Fransmännen satsade mycket
mer på farstonen, det är deras vana; särskilt
var generalen dråplig i Marcel Peres’
gestaltning; det gick undan med svadan på alla
kanter som lärkvingar och vattenfall, och lyriken,
det lilla som finns, fick hålla sig fast med båda
händer för att inte skramla av — men fast
höll den sig, och fram kom den, nästan bättre
än i den svenska föreställningens långsammare,
men alltjämt skakiga tempo. Starkt intryck
gjorde i Paris de båda barnen, som spelades
av vuxna skådespelare, i urvuxna kläder och
med en släng av imbecillitet över
rackartygs-ansikten. I Stockholm experimenterade Mimi
Pollak med riktiga barn. Det var lovande
skå-despelarungar, inte tu tal om annat, men att
de skulle kunna bära fram Anouilhs sataniska
mission var ju för mycket begärt. Det
tråkigaste var att experimentet ledde till att den
riktiga slutscenen måste slopas. Å andra sidan
hade Anita Björks Nathalie mer att komma
med än Elisabeth Hardy, och så var Åke
Claesson och Holger Löwenadler minst huvudet och
halsen högre än sina franska rollkolleger. Deras
entré i likadana kläder och likadana gester,
som älskare och äkta man till samma komtess,
var en förträfflig regissörsidé, förträffligt
genomförd. Också i fortsättningen var det de,
som höll den solidaste galghumorn vid makt.
Elsa Widborg som generalens sinnessjuka
hustru serverade skärande pjäsens djärvaste
skräckeffekt. Dekorationen i Stockholm visade
sig i allt väsentligt vara en kopia av den i Paris.

Anouilh har själv känt att frenesien i
"Ardèle" behövde en motvikt. Som förpjäs gavs
därför i Paris hans otryckta impromptu
"Episod ur en författares liv". Där får vi se
honom själv vid skrivbordet sliten mellan
telefonen, som pinglar i ett, och sin ursinniga
hustru, som är svartsjuk på hans arbete och
förebrår honom att han inte ens märker när
hon är otrogen. En fotograf kommer in för
att ta en ledig bild av den store för ett
veckomagasin och en enträgen kvinnlig intervjuare
vill veta hur den underliga pjäsen "Ardèle"
har kunnat komma till. På Champs-Élysées var
hon för resten en exakt kopia av Moa
Martinson. "Madame, j ag tror på kärleken ..." bör-

707

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free