- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
708

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

jar författaren tjänstvilligt gång på gång, men
avbryts ideligen av tusen distraherande
intermezzon. Teaterdirektörer ringer om ändringar
och lysande idéer, tjänsteflickan vill ha
hushållspengar, rörmokare störtar ut och in genom
lägenheten som sherlock-holmessnokar, på jakt
efter läckor, för det är översvämning i våningen
ovanpå (rörmokaren förekommer också som
en bifigur i Ardèle!); hans svärmor kommer
in med hund och beskäftiga råd och hans goda
vänner drar in honom i sina trassliga
skilsmässohistorier; mitt i allt detta fotografen som
blixtrar, den evinnerliga telefonen som pinglar
och den alltmer rasande hustrun. Varje gång
hon dänger igen dörrn efter sig ramlar en tavla
ner, som författaren med en resignerad gest
hänger upp. Till slut tar hon en revolver och
skjuter hela det övriga gänget, pang, pang,
pang. Det träffar visserligen inte, men den
stackars författaren står där i slutscenen med
folk hängande om halsen och krälande kring
benen medan revolvern ryker och vattnet
störtar in ur skotthålen i tak och väggar när han
hänvänder sig till publiken med sin slutreplik:
"Kära vänner, ni ser själva hur jag har det,
ni får lov att förlåta att jag inte bättre kan
förklara varför Ardèle blev som den blev".

Om "Älskar, älskar inte" är det fränaste som
Anouilh har skrivit, så är detta lilla raljeri det
lättaste, överdådigaste, mest uppsluppna. Det
ena balanserar det andra till en helhetsbild;
och man måste beklaga att inte också
impromp-tut togs med i de svenska framförandena.

"Bättre än Shakespeare?", den frågan ställde
Bernard Shaw själv apropå sina historiska
dramer, och med överraskande blygsamhet
lämnade han den obesvarad. Men skulle han ha
något försprång, förmenade han, så berodde
det på att han tillhörde en illusionslösare tid,
som vuxit ifrån dårskapen att vilja sätta in
kärlekshistorier som drivfjädrar i historien
över allt, och göra dem till huvudtema. "För
övrigt", tillägger han, "så hyser jag även av
rent tekniska skäl en motvilja mot att behandla
könslig förälskelse som ett tragiskt tema.
Erfarenheten visar att detta endast visar sig
effektivt när det behandlas i komisk anda. Vi kan
stå ut med att se hur mrs Quickly pantsätter
sitt silver av kärlek till Falstaff men absolut inte
med att se hur Antonius flyr från slaget vid
Actium av kärlek till Cleopatra. Låt realismen
visa fram könslig förälskelse, låt komedien
kritisera, ja — låt till och med lättfärdigheten
flatskratta åt den om det nu nödvändigt skall

så vara; men att begära att vi skola utsätta
våra själar för dess fördärvliga blå dunster,
tillbedja den, förguda den och indirekt påstå
att det endast och allenast är den som gör vårt
liv värt att leva — detta är ingenting annat
än erotisk galenskap — en dårskap, i
jämförelse med vilken Falstaffs långt ifrån glansfulla
superi och rucklande är både rättfärdigt och
aktningsvärt." Det kan vara nöjsamt erinra sig
dessa på sin tid genljudande ord nu fattiga
femti år efteråt, i ljuset av Anouilhs
världssuccés och gärna som ett apropå till att
Norrköpings stadsteater tagit upp Shaws "Caesar
och Cleopatra". De ger en både komisk och
nyttig belysning åt ordet "modernt" och
mångens förnumstiga benägenhet att skriva
den närmaste framtidens lagar.

Bättre än Shakespeare tror vi nu inte, och,
som sagt, modernt i 1940-talets mening blir
det näppeligen fråga om, men många
kvickheter innehåller Shaws skådespel, och larvigt
behöver det inte verka. Men det var tyvärr just
vad det gjorde i Norrköping, beroende på ett
framförande utan idéer och med alldeles
otillräckliga krafter. Harriette Garellick hade nog
med bättre instruktion kunnat bli en utmärkt
Cleopatra, hon har kattemperamentet och den
orientaliska typen, men hon är ännu ung och
inte vuxen att själv finna alla ariadnetrådar i
vilka labyrinter som helst. Och så fick hon en
med förlov sagt bedrövlig resonnans från
Torsten Hillberg, som verkade totalt
ointresserad av om han framställde en världshärskare
eller postmästar Brunander i Grönköping. Nu
har teatern vissa ursäkter. Den är fattig, den
har kort repetitionstid, den har haft färska
åderlåtningar och den har just denna säsong
expanderat till att spela samtidigt på två fasta
scener (Norr- och Linköping) och mata en
bygdeturné. Före "Caesar och Cleopatra" har
den i höst redan framfört ett menlöst lustspel,
"Edwards barn", med Bullen Berglund som
gäst, och ett svenskt original, som jag tyvärr
inte kunnat se, men som fått ansenligt beröm,
"Tre cirklar" av Erik Muller, en triangelpjäs
där särskilt Gerd Hagman synes ha gjort en
av sina många utmärkta insatser. Och dock,
dessa ursäkter räcker inte. Man kan inte
ersätta kvalitet med kvantitet. Vill teatern nå i
nivå med de övriga stadsteatrarna, så får den
sluta ta sig vatten över huvudet, samla sina
resurser kring lösbara uppgifter och inte släppa
fram hur halvgånget arbete som helst, bara för
att premiärdatum är inne.

708

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free