Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATERKRÖNIKA
van Drutens komedi "Turturduvans röst" ("The
Voice of the Turtle"), som Harold Hobson i
sin kalender "Theatre" utnämner till Londons
största besvikelse för säsongen 1946—47. (I
New York året innan var den däremot succés).
Så har Riksteatern startat turnéer med bl. a.
"Köpmannen från Venedig" och O’Neills
"Anna Christie". Och slutligen har
Göteborgsstudion givit en repris på Hjalmar Bergmans
allt för sällan spelade "Sagan", skriven i
oktober 1919. Den föreställningen har jag sett, och
en kort resumé må bilda avslutningsvignetten
här.
Det är Josef Halfen, som står som regissör.
Han har löst upp den långa inledningsscenen
där Sagan sitter på ett bord och berättar allt,
i ett sceneri med slottsfasad, träd och källa,
utförda av konstnären Stig Nelson. Sagan är
grönklädd och vaknar till liv ur stenen vid
själva källan — det är Annika Tretow som fått
hennes vackra men krävande och alltför långa
prolog på sin lott, och hon söker lösa sin
vanskliga uppgift genom att förvandla sig till en
skälmsk Puck, som leker fram alla de andra
uppträdande och blåser liv i dem som på
okynne. Så börjar då spelet med tvisten mellan
Sune (Claes Thelander) och Rose (Ulla
Malmström) om ifall den hemska sagan har någon
rimlighet, som berättar om en flicka att hon
höll sitt huvud under vattnet tills hon kvävdes
för försmådd kärleks skull. Det blir Sunes
lekvän från barndomen, Astrid, som bevisar att
man kan älska så — eller bevisar hon inte det?
Ironiskt svänger visaren om i slutscenen, själva
sagan blir gäckad, men förkrosseisen hos de
försmådda består. Dialogen är rätt stillastående
i scenerna ibland, det är Hjalmar Bergmans
eget fel, men den lyriska efterklangen efter det
lilla romantiska dramat sitter i hjärtat länge,
stark och äkta.
De anmärkningsvärdaste
skådespelarprestationerna gjordes nog av Erland Josephson
såsom realisten, medicinaren Gerhard, och av
debutanten Ulla Jacobsson, som var intagande
och okonstlad i Astrids roll. Stor framgång
hade Karl-Magnus Thulstrup, som för första
gången placerats i en komisk roll, som den
narraktige kammarherren, och gjorde den
festligt. Kommerserådet spelades av Ulf Johansson
och surkartstanten Flora vid den föreställning
jag såg av Berta Hall, ersättare för Ebba
Ringdahl. Bådadera bra och sagiga. Månget
teaterfolk har den fastrotade föreställningen att den
icke realistiska delen av Bergmans dramatik är
ospelbar, men det är tydligen långt ifrån fallet.
Han har sin egen stil och kräver sin egen
behandling men den är inte omöjlig finna. Är
han otidsenlig? Jag vet inte. Om han med sin
romantiska pessimism i denna pjäs och andra
skall anses som en överlegad kvarleva från det
av Shaw utdömda Selma-Lagerlöf-skedet, eller
som en förelöpare till våra dagars intensiva
Anouilh, det kan ju strängt taget vara en
smaksak.
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
