Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER.
enriset, jag är barnet som skrattar i
skat-boet..."). Men man bör stanna vid metoden
i två av samlingens finaste dikter, båda på
prosa. Den ena är en svit av korta* simultana
scener — man skulle kunna kalla den ett
drömmanuskript för en kortfilm — där det
tankemässigt arrangerade sammanförandet av
fullkomligt disparata skeenden får illustrera
diktarens alla rumsgränser upphävande
fantasiintensitet eller upplevelseaptit. Ett
självsvåldigt urval kan inte undvikas:
En flicka nästan vansinnig av feber och ångest stryper
sitt nyfödda barn i en lada, tänder eld på halmen
och släpar sig därifrån krypande genom gräset,
samtidigt som en drunknad med stenar i fickorna
glider framåt med ansiktet mot sjöbottens dy, under
det att bläcket suddas ut till oläslighet i hans
avskedsbrev,
samtidigt som en katt kräks upp fiskhuvuden på en
marmorplatta där nio namn är inhuggna till minne
av ett skeppsbrott,
samtidigt som en räv står i blåsten mellan furorna
på en höjd och ser in i solnedgången med håret som
en fräsande låga längs ryggen,
samtidigt som en flicka går ut naken på sin balkong
och ser ut över floden där några svarta pråmar ligger
nästan stilla,
Voilà, nature vivante, kan man säga
beundrande eller kanske besviken — det blev ingen
saga. Men diktaren säger förmodligen
(kanske) : se, poesin ligger på gatan, framför näsan,
det är bara att ta den, den finns överallt. Dessa
skeenden är kanske meningslösa, kanske fula,
kanske dåraktiga, men att uppleva dem är inte
meningslöst, att låta orden (eller tanken)
sammanställa dem är inte meningslöst — fastän
både upplevelsen och tanken bara är fotspår
i vattnet. Den andra av de båda prosadikterna
har en lika enkel eller ändå enklare
variationsteknik men ett betydligt rikare innehåll, mera
differentierade betydelser. En sagoberättare
börjar sitt värv med formeln "det var en gång",
resenären Artur Lundkvist börjar "det finns
land", och så berättar han om länder och folk,
länder som ständigt brinner, länder där
kvinnorna älskar stenar, folk som dyrkar
självmordet, folk av fågeldyrkare, folk med en okuvlig
lidelse för vägbygge och alla andra folk som
både finns och inte finns. Med en oberäknelig
hänsynslöshet sammanställer diktaren sin
mäktiga katalog, blandar sin lärdom, sitt vetande
med sin fantasi, sin inspiration, låter utan
tvekan sin ordkonst dränka uppdykande aforis-
tiska tendenser — och ändå har resultatet
blivit ett panorama över egenheter och
folksjukdomar, visioner med ett slags energisk
lekfullhet, ett slags lekfullt skarpsinne, återgivna
med en mörk objektivitet, paradoxala,
underhållande och en smula skrämmande.
Skrämmande, därför att Artur Lundkvist kanske är
den mest objektiva av alla svenska skalder.
Omdöme och värderingar får läsaren bestå,
Artur Lundkvist bidrar endast med sin
ordkonst, sin bildkonst, sin flödande rikedom av
iakttagelser, sina sinnens minnen, sin
sensibilitet. Och denna konst är, kan man säga med ett
noga övervägt ord kolossal.
Den är alltså kolossal. Och därför är det som
att söka såra en val med en papperskniv, när
man talar om diktarens katalogteknik, hans
ibland schematiska uppbyggnad av dikterna,
eller när man antyder hans enorma
receptivitet. Det är i alla fall aldrig imitationer man
skall finna hos Artur Lundkvist, men
tilläg-nelse och behärskning av många sätt att se,
många sätt att skriva. Och kanske är man i
allmänhet benägen att något överbetona de
välska inslagen i diktarens poetiska stil. Hans
surrealistiska bildmässighet svävar inte gärna
som mycken tvättäkta surrealism fritt i luften,
den har snarare en benägenhet att förvandla
eventuella automatismer till någorlunda
relevanta metaforer. Och av dadas oförmodade
möten mellan en symaskin och en välvillig
orangutang på operationsbordet (eller vad det nu var
symaskinen mötte) finner man inte så många
fotspår i vattnet. Ändå finns det naturligtvis
starkt surrealistiskt präglade kompositioner
i diktsamlingen, dikter som Salvador Dali skulle
kunna ha användning för i stunder av
inspirationens torka — somliga partier har en sådan
klar plasticitet att de förefaller att endast vänta
på pensel och duk. Men i andra dikter är all
surrealistisk målsättning undanskjuten, i en
direkt karakteriserande stil kan poeten skriva
till exempel monografier över träds kynnen —
och avsnittet om poppeln är ett sådant
underverk av fantasifull precision att man inte kan
undgå att citera:
Poppeln,
trivs med syskon
förlorar ensam sin karaktär sin smidiga slankhet,
dansör som ingår i en balett,
aldrig riktigt stilla,
alltid några blad som leker med vinden,
en glittrande fontän,
ett träd med fiskar,
ett musikaliskt träd som följer osynliga stråkdrag,
viskar alltid om vatten, följer gärna floder,
712
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
