Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förråder brunnar, vattenådror, också under gatans
stenläggning,
uppfriskar fasaderna som vattenstänk mot sten,
en besökare och främling,
aldrig ett vardagsträd,
fäller sina blad som blodfläckade mynt, tribut till
den offrande hösten ...
En litteraturhistoriker, som lätt får den
fördärvliga vanan att alltid tänka på någonting
annat, kan vid läsningen av denna dikt inte
avstå från en stor förvåning, en plötslig insikt:
så nära kan alltså Artur Lundkvists poesi
komma den skenbart konstlösa lapidarprosan
hos — Linné! Den som tvivlar kan slå upp sin
Linnæus och studera den berömda korta
skildringen av hundens natur och vanor. Och när
man har nått så långt i djupsinne (lättsinne)
att man har inlemmat Artur Lundkvist i en stor
svensk litteraturtradition av så ärofull art, kan
man kanske ändå med en viss rörande
tillfredsställelse sätta punkt. Åke Janzon
KONTENTAN AV SÅNGER
Lars Forssell: Ryttaren. Dikter. Bonniers
1949. 4: 75.
Lennart Hellsing: Vykort från verkligheten.
K. F:s Förlag 1949. 5:50.
John Ericsson: Silhuett. Wahlström &
Widstrand 1949. 2: 75.
Lasse Bergstöm: Vinden fjärran. Wahlström
& Widstrand 1949. 2: 75.
Efter ett par veckors förströdda studier, efter
att ha reciterat den i sällskap och i enrum, läst
den på krogar till doften av en lök (eller ett
äpple), läst den på torgen och i kyrkorna,
under en våt gran eller på ett torrt museum, till
ljudet av en flöjt (eller en speldosa), efter att
ha tuggat den med tänderna och sökt knäcka
den som sega nötter sällan knäckas, halvt som
i sovande, halvt som i vakande, måste man
ändå till sist tvingad av nödvändighet (och av
självuppoffring) — komplett övertygad om
sitt omdömes kompletta likgiltighet —
formulera några rader om "Ryttaren", en dikt som
står i en bok som också heter "Ryttaren" och
är skriven av Lars Forssell, en författare som
inte bara äger kännedom om Ezra Pound utan
också med beaktansvärt utbyte tagit del av
äldre kanoner, Milton och Melville, Spenser och
Shakespeare och många andra. Från Spensers
"Faery Queen" har poeten hämtat sitt motto
och en del av staffaget i sin dikt — bland
annat den Oona som fäller ut sitt hår "som
en frestande gloria" och möjligen också den
symboliska seen där kärlekskamraten påträffas
"avklädd i en bergskreva med dvärgar över
sig, med spretande lemmar". Om Oona liksom
Spensers Una är att betrakta som en allegori
av Sanningen får man inte veta, men det
förefaller mindre sannolikt. "Faery Queen" var en
allegori över den rena lärans kamp mot
falskhet, hyckleri och vantro i den lära, som ansågs
mindre ren. Allegorien i "Ryttaren" är en
betydligt mindre fågel och i likhet med den lilla
lärkan rätt svår att observera. Ryttaren är
alltså en passagerare som ännu utan svårighet
kan erinra sig sin uppväxttid, det vill kanske
säga med allegoriska ord: sin tid vid
Fedrott-ningens hov. Och dikten om ryttaren är dikten
om en (troligen) ändamålslös resa, i banala
sammanhang (som vid dop och begravningar)
möjligen kallad livet. Under färden kan han
inte undgå att till växlande musik, till ekon,
dissonanser, visor och artilleri, ja, till och med
till den mördande orangutangens
missuppfattade läte vid Rue de la Morgue, passera många
anhalter: hopp och tvivel, eld och rosor,
förtröstan och förtvivlan, tills han till sist på
allvar och med smärtsam ironi kan införliva i
sitt hjärta ovisshet och saknad. Det gäller —
får man veta — att inte förväxla hans
splittrings klanger med fågelsång, och man gör det
inte heller, även om man mycket gärna dröjer
vid det korta vackra avsnitt i dikten, som står
fågelsången närmast, fast det är en sång i moll
och ärg:
Gå gå grå
blommor och så dofter
i etermossa och eterkärr.
Finns blommor små kring bäckens glas
med färger bittra som senapsgas?
Finns vindar i ekarnas koger
med spetsen doppad i gift?
Som ren och fast artikulation är detta
förträffligt liksom mycket i dikten är förträffligt.
Mindre övertygad blir man av helheten, och
ibland ställer man sig frågande till detaljer.
När poeten i ett centralt parti betonar att
"dramat är likgiltigt" och "att varje roll i dramat
är en biroll, därför att alla spelat den med
samma framgång", kan man till exempel tycka
att överblicken blivit väl enorm. Skulle man
ta detta på allvar, prosaiskt allvar — och vid
Apollo, Bacchus och Cytherea, varför skulle
man inte det? — så måste man åtminstone
göra den invändningen att även i det likgiltiga
dramat är det av ett visst värde att hålla på
4 BLM 1949 ix
713
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
