- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
718

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER.

porträttet retuscherat genom att studera hans
noveller, där åtminstone hans konstnärliga
förmåga framträder i en långt fördelaktigare
dager än i de mer eller mindre bizarra och
ansträngt krökta romanerna ("Tåbb med
manifestet" i rättvisans namn undantagen).

Vill man kort och generaliserande ånge Lars
Ahlins utveckling från "Min död är min" till
den nu utkomna novellsamlingen "Huset har
ingen filial" — en utveckling (och en
differens) vars skiftande etapper (nyanser)
naturligtvis kan iakttagas redan i hans tidigare
noveller — kan man konstatera att
häxmästa-ren har blivit iakttagare, att den bizarra
kvasi-naturalisten har blivit en realistisk psykolog.
Man kunde också tillägga att av den
hänsynslöse experimentatorn har det blivit en nästan
sober skribent. Stilen var knappast tidigare
Ahlins styrka, de nya novellerna är — om man
bortser från en viss mångordighet som är
naturlig för en så vital berättare — förbluffande
välskrivna. Huvudtemat har i sig självt en
sådan räckvidd, en sådan krävande giltighet,
att det knappast har kunnat nämnvärt
förändras sedan "Min död är min" — det gäller
alltjämt i grunden frågan vad man skall ta
sig till med sitt liv. De huvudfigurer för vilka
problemet blir brännande är alla kvinnor -—
det har roat förvandlingskonstnären Ahlin att
företa ett kraftprov i identifikationens svåra
konst. Med beundransvärd skicklighet har han
också lyckats variera sina kvinnogestalter. I ett
par av de bästa novellerna har han skildrat
två mycket olika kvinnor, som man gärna vill
föreställa sig också representerar viktiga sidor
i väsendet Lars Ahlin. Kvinnan i "Fram i
mörkret" är den fantasibegåvade, den
fantasi-plågade, lätt irriterade och lätt äcklade
människan med en viss benägenhet för
personlighetsklyvning — olyckliga människoegenskaper,
lyckliga diktaregenskaper. Men hon är inte
diktare, bara en enkel hustru till ett
matvaru-handelsbiträde, och hennes tragedi ligger i att
mannen älskar inte henne utan sitt triviala
arbete, upplever arbetet som mål, henne blott
som hinder. Den hänsynslöst inträngande
självanalys som kvinnan kontinuerligt företar är
oerhört suggestiv och i hög grad ahlinsk ■—
"Åh, vad skulle inte jag kunna berätta, om
det fanns någon som verkligen vågade lyssna’’
-—- och det tragiska slutet, en olyckshändelse
av den art som alltid är mer än upprörande,
får sin speciella tyngd och betydelse genom
den skuld till den som kvinnan har både i
bokstavlig och symbolisk bemärkelse. Det är den

mest demoniska av novellerna, men den är inte
alltigenom övertygande: mannen, det stackarg
matvarubiträdet, den "lilla hygieniska
äckelpaddan", är en död staffagefigur i historien,
verklig endast som en hysteriskt förstorad
hatanledning i kvinnans föreställning — som
moitié till en så komplicerad person är han
dessutom redan från början osannolik, det vill
säga aldrig gjord sannolik. Betydligt
sannolikare men också mycket enklare och mindre
suggestiv är den delvis till strukturen likartade
novellen "Hennes tillflykt", där mannen med
måne, bankkonto och trygghet är en prästtyp
i "platthetens tempel" av mera välbekant slag.
(Det är överhuvudtaget anmärkningsvärt hur
mycket säkrare Ahlin skildrar en mera
väl-situerad borgerlighet. Hans småborgare verkar
ofta gripna ur luften.) "Hennes tillflykt" är
försedd med ett lätt psykoanalytiskt förspel,
men man har litet svårt att inse att författaren
riktigt lyckats förknippa den lilla flickans
fula-gubb-upplevelse med den redan vuxna
kvinnans tendens att dyrka människor som "gått
sönder av påfrestningar".

Om sådana människor handlar den ytterst
intressanta pensionatshistorien "Det bästa
rummet", och den kvinna som här spelar
huvudrollen kan möjligen sägas representera en
annan sida i väsendet Ahlin: hon är den
fruktansvärda, obarmhärtiga iakttagaren med en
nästan virtuos intuition. Men hon har också
häxmästerliga sidor och i några litet dunkla
rader har författaren själv litet frågande antytt
möjligheten av att hon rentav kanske är något
av en häxa. Hon är en människa utan
mittpunkt, en hjälpare utan barmhärtighet men
med utspekulerad finkänslighet. Hon är en
ahlinsk dröm om en övermänniska som
handskas suveränt till och med med sig själv. (Eller
är det mer än en dröm?) Hon är en lysande
terapeut: hon lär psykiskt impotenta unga män
förföra henne och övergiva henne och går
sedan i spänd och nästan förtjust väntan på
"det kusligt infama brevet". Hon stärker de
svagas mod, hon lindrar ensammas kval. Hon
har omsider fått "det bästa rummet" och det
betyder symboliskt: att ha kommit dithän att
man tycker synd om männen. På sätt och vis
tycker också diktaren synd om männen, fastän
hans bok i första hand handlar om kvinnors
kärlek, om kvinnors ensamhet, vilket i hans
demonstration strängt taget är en och samma
sak. Att han alltså tycker synd om männen
visar han framför allt i bokens tredje
äktenskapsnovell som heter "The yellow cat". Här

718

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0734.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free