Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER.
är mannen en högre, oändligt mera
komplicerad variant av de tidigare figurerna. Kvinnan
lider av att vara utestängd från det väsentliga
i mannens liv, lider också av hans anonyma
sätt att uppfatta och uppleva kärleken. Men hon
inser också att mannens tragik, mannens
ensamhet är större än hennes egen, eller rättare
ohjälpligare än hennes egen, eftersom han
aldrig kan lyckas med det som hon ändå inser
nödvändigheten av att lyckas med. Och det är?
Kanske kan man med abstrakta ord kalla det
föreningen av det elementära och det
individuella. "I ögonen är vi individer. Endast könet
är port och gemenskap", menar mannen. I så
fall finns det bara ensamhet, menar diktaren,
finns knappast några kommunikationer. Huset
har ingen filial. Det är synd om människorna,
det är synd om läsarna, det är synd om Lars
Ahlin. Men det är också synd om hans säregna
och inträngande studier över gemenskapens
vanmakt och ensamhetens förbannelse inte
skulle kunna nå fram till hans medmänniskor.
Åke Janzon
EFTERSLÄCKNING
Moa Martinson: Livets fest. Roman.
Tiden 1949. 11: 50.
I sina historiska bonderomaner från
östgötaslätten bullade Moa Martinson upp till ett
hej dundrande kalas, ett av de kraftfullaste,
mäktigaste och roligaste i vår yngre litteratur.
Riktiga kalas är alltid rikliga utan att uttömma
skafferiets resurser, och åtskilligt med mat och
dricka blev över. Denna skåpmat har
författarinnan nu värmt upp och serverat i en ny
volym om mer än fyra hundra sidor, där
berättelsen åter rör sig i väldiga svep från tiden
för mordet på Gustaf III till fram på 1880-talet
— om jag fattat saken rätt. Skåpmaten visar
sig förslå till en rekorderlig eftersläckning,
varvid det alltid hör till saken, att även om man
roar sig så uppnår man aldrig samma höga
stämning som på själva festen, och att man
alltför lätt hamnar i slappgasken. Felet med en
sådan här måltid är det, att där inte finns
någon riktig huvudrätt, bara en mängd
uppradade smårätter, av vilka många i och för sig
är förträffliga, men där genomtänkt
komposition och djupare sammanhang saknas, och det
har som bekant aldrig varit så bra för
matsmältningen, inte heller den andliga, att
vårdslöst blanda alltför många feta och kryddade
anrättningar. Efteråt känner man sig något
förvirrad och en smula tung utan att erfara den
behagliga mättnad som gastronomen
eftersträvar. Och dock -— man behöver inte vara någon
speciell vän av kallskänken för att hysa största
aktning för kallskänkans färdigheter i sitt
yrke ...
Moa Martinson har hämtat ingredienserna
till sin nya blandning från skilda håll. Om hon
studerat humaniora vid ett universitet, i stället
för att skriva romaner, hade hon bestämt valt
ett så kallat föremålsämne. Det finns i hennes
bok en grundval av solitt vetande om enkla
mänskliga bruksföremål i äldre och senare tid,
en ömhet om tingen, en glädje åt kunskapen
om dem, som kommer till uttryck i förklarande
noter, rotfäster hennes krönika i konkret
kulturhistorisk verklighet (försåvitt Hjärne har
rätt i att kulturhistoria är knivarnas och
gafflarnas historia!) och samtidigt ger den ett lätt
musealt-etnologiskt drag. Till och med de gamla
allmogedräkterna skymtar, en flik av
nationalromantik alltså mitt i en bok, vars skapare
eljest inte väjer för den mest drastiska
naturalism i fråga om de kroppsliga behoven eller
i dialogerna, där hon låtit prestinnor och
borgarfruar häva ur sig lika grovt som någonsin
torgmadamer och brukssmäckor. Härtill
kommer en vittomfattande kännedom om social nöd,
särskilt under industrialismens genombrottsår,
då det kvinnliga proletariatet maldes sönder
mellan fabrikseländet och prostitutionseländet
(som tycks ha florerat kolossalt i Norrköping!),
och i den vevan bryter det fram en hetsig
och berättigad indignation. Denna kan någon
gång rikta sig åt fel håll, till exempel mot
Tegnér och göticismen, som parodieras i
berättelsen om ett åbäkigt hus i vikingastil,
som byggs upp av en storhetsgalen bonde ur
Vändel-släkten och sedan urartar till
textilstadens horhus, reverenter talat. Bombasm ska
med bombasm fördrivas, har Moa Martinson
tydligen menat, men resultatet blir knappast
det åsyftade — inte för att göticismen inte tål
att satiriseras — utan därför att satiren är för
lösligt grundad. Så finns här den bonde- och
bygdeskildring med en inre melodi av
ödesmystik, som utgjorde det bärande elementet i
"Vägen under stjärnorna" och "Brandliljor",
men som nu tunnats ut och blivit alldeles för
rapsodisk. Starkare än förut är inslaget av
följetong och skillingtryck, fläkten från den
så kallade stora världen, som med sitt
glimmande kattguld trots allt har dårat den
klassmedvetna arbetarkvinna Moa Martinson
innerst är och vill vara. Hit hör inte så litet av
trasgrannlåten kring skökorna. Den sköna
719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
