- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
721

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER.

om "intellektuella överklassare", bolags- och
bygdeförhållanden. En utgammal fattiggubbe
och en utgammal timmeruppsyningsman deltar
alternativt. Man tror att det hela skall sluta
med en skräll, men till tristessen hör att inte
ens upptäckten av hustruns otrohet tycks göra
mer än ett övergående intryck. Dessa
människor är för hårt trängda för att moralen skulle
vara mer än lyx. Genom den strejkbrytande
broderns manipulationer får den svartlistade
brodern till slut tillbaka sitt jobb, och det är
huvudsaken därför att det betyder mat. Det är
som synes en slumskildring med den enda
skillnaden att det inte är en sammanträngdhetens
utan en isoleringens och ödemarkens slum. En
episod med en äktenskapsannons i
länstidningen utgör ett roande och mycket väl skildrat
inslag.

Vad som bör framhållas är att hela denna
historia berättas sakligt utan tillstymmelse till
moralkakor, indignation eller tendens: sådana
saker överlåtes åt läsaren att sköta om. Och
detta är en av bokens verkligt goda kvaliteter.
Författaren har varken brett på eller dragit
ifrån, han har skildrat verkligheten som han
sett den. Och mera behövdes i själva verket
inte för att mana läsaren till reflexioner.

Gunnar Ekelöf

DIKT OCH MANER

Owe Husåhr: Mistluren. Ljus 1949. 10:—.

Walentin Chorell: Blindtrappan. Norstedts
1949. 6: 75.

Grundförutsättningen för all epik är den
enklast möjliga: att ha något att berätta, något
som angår en själv och helst också andra. Det
räcker inte med stilistisk fullträning som kan
bli maner eller uppjagad stämning som kan
bli falsk. Den unge författaren Owe Husåhr
skapar intresse och atmosfär med enkla
medel: han följer den gamla goda regeln att
skriva kort, klart och adekvat. Det är så pass
ovanligt i en experimenterande epok att det
frapperar. Någon gång kan det bli lite kantigt
och liksom enstavigt, men faktum kvarstår:
Husåhr har lyckats skriva en otroligt laddad
och genomträngande bok om vanliga
människor i en vardaglig miljö, utan att använda en
enda billig effekt eller överbetona någon enda
karaktär.

Det låge annars nära till hands att gripa till
det sensationella, eftersom romanen handlar om
förskingring och äktenskapselände. Det fina

med boken är emellertid just moderationen i
allt det yttre; det är lättare att skildra ett
självmord än att s. a. s. hålla det svävande över
sidorna. Husåhr koncentrerar sig helt på den inre
dramatiken i sin berättelse om hur Håkan
Levin känner det under trycket av katastrofhotet.
Håkan är i grunden en hygglig och stillsam
ung man, fast utan ryggrad; han har kommit
på kant med tillvaron, och förskingringen gör
hans redan från början misslyckade äktenskap
ännu mer påfrestande. Under långa
vaknätter fullkomligt äter minnena honom i
ensamheten, och på dagarna fortsätter maran att
pressa honom. Hans förtvivlan ger betydelse
åt vardagsdetaljerna, och de trivialaste
händelser blir olidligt spännande; bara en sån sak
som när han är på jakt efter en hyressmoking
några timmar före chefens middag tar andan
ur läsaren. Håkans långa svep tillbaka i tiden
ger oss mannen och hans liv in i minsta
skrymsle; med osviklig precision, utan
distraherande utvikningar blottlägger författaren det
själsliga dramat.

Med en så röntgensäker människokunskap
behöver man inte göra figurerna till
karikatyrer. Det är karakteristiskt att Håkans chef inte
framställs som något monstrum, fast han ger
ultimatum om pengarna och är tecknad som
en man av gamla skolan — sträng men rättvis
— och inte ens hans högra hand, den
rått-aktiga fröken Mård, som kretsar kring Håkan
som kring ett aptitretande byte, presenteras i
grällare färger än nödvändigt. Själva
äktenskapskonflikten dissekeras med klarsynt
direkthet, på en gång nyktert och medkännande, och
i intimt psykologiskt sammanhang med
förskingringen, vilket ytterligare ökar intensiteten
i denna bok som man läser i ett sträck.

Finlandssvensken Walentin Chorell är i
yttre mening fingerfärdigare än Husåhr och
mer bestickande i det stilistiska; han tvinnar
ihop trådarna i sin roman med stor skicklighet
och komponerar med lätthet. Men mot denna
formella talang, själva insceneringen och
elegansen med vilken ett tema utvecklas svarar
knappast den inre strukturen; här har man
nästan typexemplet på en författare som kommer
med ett på många sätt utomordentligt
uppvisningsstycke, ett fint gjort broderiarbete som
bara har det felet att det inte förmår engagera
en på fulla allvaret. Alltså en författare till sin
typ helt motsatt Owe Husåhr.

Den dramatiska begåvningen hos Chorell,
som ju nyligen hade uppe en pjäs på Lilla
Dramaten, märks emellertid också i hans nya

721

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0737.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free