Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER.
liär: "jag kände att... när människor
berövades frihet att tänka, skändades, piskades och
fick stickor indrivna under dessa naglar som
i ett annat tidsskede varit oskyldiga klor, det
var viktigt att ge sig med skräck och avsky,
mod och hoppfullhet som en droppe ömhet.
Och tvärtom." Tryckfelsnisse eller vad?
Ingen må för övrigt av detta citat bli ledd
att tro att "Sommarön" är en bok full av
skräckscener. Den handlar om förfärligt snälla
och banala och enkla människor, som glider
och vimsar genom livet utan att det just
händer dem något som angår dem. Berättelsens
1’jag" anser visserligen sig själv ytterst
djupsinnig — av allt att döma med författarens
goda minne — därför att han strör omkring
sig diverse klyschor ur någon sorts nattstånden
överliggarfilosofi. Men det gör varken honom
eller boken intressantare, lika litet som det
hjälper att sätta ståltråd i stjälken på en
slokande nejlika. Litet levande safter skall det
till, och det ser man här inte mycket av. Men
som stilprov har boken, som sagt, sina goda
egenskaper. Kerstin AnÉr
EN ÄLSKARE AV ÖAR
Folke Dahlberg: Vättern. Wahlström &
Widstrand 1949. 8: 50.
Folke Dahlbergs debutbok i fjol visade prov
på en ovanlig stilkonst. Det ovanliga låg inte
i att den var "bländande", "kristallklar" ei. dyl.
som recensioner brukar komma med —
tvärtom kunde man förebrå den en viss artistisk
manierism och ofta en syntaktisk oklarhet —
■det låg däremot i att den var så personligt
uttrycksfull. Samma omdöme kan gälla hans
nya bok "Vättern". Liksom den förra är det
på sätt och vis en självbiografisk bok: den
skildrar visserligen landskapsbakgrunden till
ett antal år av författarens liv, men den gör
det så att man får ett påtagligt intryck av hans
■egen närvaro och hans egen syn.
Förutom sin självsyn har Dahlberg de
gamla sockenbeskrivningarna, protokollen,
kyrkböckerna och den fattiga
fiskarbefolkningens muntliga traditioner, ofta fantastiska,
att lita till. Man kan f. ö. säga att hans bok
på ett personligt sätt bitvis återupplivar
socken-beskrivningarnas art och stil. Hans trakt är i
huvudsak norra Vättern: Tivedsidan i väster,
Askersund i norr, "österlandet" med Medevi,
Motala, Vadstena och mitt ute i sjön en karg
och sparsam skärgård som tycks bebodd av
uteslutande enslingar och original, Iak- och rö-
dingsfiskare, upplagda skeppare i vikar fyllda
med vrakgods och kantade med stormsjuk
skog, med ett ord trollbundna personer,
vätte-eller viterbundna. Det hela ger en intensiv
känsla av källsjökyla, ensamhet, en
förtärande ålderdomlighet, och man tänker på
att stämningen måtte ha förändrats bra litet
sedan den märkte Heidenstam för livet.
Dahlberg nämner visserligen (om jag minns rätt)
inte skaldens namn — han sysslar inte med
herrgårds-Sverige och talar bara i förbigående
om hur hans vänner fiskarna på sin tid fick ro
sju kilometer till Olshammar för att göra
dagsverken. Men när han i ett kapitel berättar om
Vätterns hägringar, i vilka man tycker sig se
väldiga segelflottor och tornprydda
medeltidsstäder, märker man återigen något av
gemensam inspiration. Ett slags sjunken stad i ett
förflutet Medelhav har också Dahlberg en gång
tidigare skildrat i den långa novellen "Sluten
kust".
Detta trolska bakvatten av världen, där man
ännu (enligt Dahlberg) har s. k. tvåsegelsbåtar
och för 75 år sen använde råriggade lastfartyg
av en typ som efter beskrivningen bör ha påmint
om vikingatidens knarrar — Sj öfartsmuseum i
Stockholm äger medeltida fragment av
någonting snarlikt — är emellertid också
bakgrunden till en intensiv jagupplevelse och en
personlig bekännelse. "Först de sista åren har jag
börjat undra om jag kan bära denna form av
frihet som ön [Stora Röknen] skänker. Vissa
tider kan det ta en timme att lägga mast och
segel i en båt, skjuta ut den och haka på årorna,
och lika lång tid innan rodden börjar eller
masten reses. Om det då berodde på en intensiv
tankeverksamhet vore det bra. Så är det inte.
Disigare än någonsin är tankarna som jag
knappast vet något om — någon slags
tankerörelse är det väl ändå, snigelns". Det är den
introspektive melankolikerns situation, och om
den inte innebär en "tankerörelse" så innebär
den i varje fall en enveten känslorörelse. Och
därför känner man också på ett så egendomligt
objektivt sätt författarens subjektiva närvaro
i varenda rad, även om han ger sig sken av
att skriva om annat. Gunnar Ekelöf
SJÖVINKELPERSPEKTIV
Berit Spong: Sjövinkel. Norstedts 1949.
14: 50.
Berit Spongs nya roman skall runda av
"Nävervisan" och "Svarta tavlan" genom att
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
