- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
725

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER.

produktion. Men som de flesta av hennes
romaner och berättelser äger också denna skildring
flera av författarinnans gedigna egenskaper.
Äkthet och sanning kan man inte frånkänna
de livsavsnitt som hon framlägger i "Vårt
dagliga bröd".

"Vårens ruiner" är ett verk av en debutant,
men boken är åtminstone i stilistiskt avseende
en förvånansvärt mogen produkt. Ingrid
Arvidsson, redan välkänd som litteratur- och
filmkritiker, visar sig i sitt skönlitterära
förstlingsarbete väl behärska novellens — eller
kanske snarare short storyns -—- teknik.
Desillusionen, medelålderns resignation,
kontrasterad mot ungdomens lyckodrömmar, är det
oftast återkommande temat i hennes
berättelser. Hon förstår att koncentrera belysningen på
viktiga psykologiska moment, hennes
människoskildring är hela tiden övertygande. Men
samtidigt har hon sinne också för miljö och
atmosfär: med få och lätta streck förmår hon
suggerera fram en sommarstämning, ge den
säkerligen autentiska atmosfären på ett
stockholmskt dansställe av i dag eller tristessen i ett
litet svenskt avkrokssamhälle. En sådan historia
som "Pingst" t. ex. förenar skarpsynt
verklighetsiakttagelse, lätt ironi och spröd, vemodig
poesi. Och i "Nya gardiner" tecknas med
etsande skärpa en bild av medelålderns
fångenskap. Det graciösa handlaget är tydligt i många
av dessa teckningar av "vårens ruiner". Jag
vet inte med bestämdhet, var Ingrid
Arvidsson har sökt förebilder eller funnit fränder
inom novellistiken. Något har hon säkerligen
lärt av Tjechov — den ofrånkomlige. Inte litet
kan hon ibland erinra om Katherine Mansfield,
en av de största begåvningarna i den tjechovska
efterföljelsen. Johannes Edfelt

STALINGRAD

Theodor Plievier : Stalingrad. Översättning
av Karin Granstedt. Natur och
Kultur 1949. 14: 50.

För sin dokumentariska roman om
Stalingrad och tyska 6:te arméns öde har Plievier
med säkerhet haft tillgång till ett
förhandsmaterial av enastående art. Man kan förmoda
att de ryska myndigheterna på allt sätt
underlättat hans studier på stället, hans intervjuer
med krigsfångar etc. Om de sedan varit nöjda
med resultatet är en öppen fråga (Plievier har
som bekant lämnat Sovjet efter kriget). För
skildringens autenticitet borgar dock — ur de

inneslutnas synpunkt sett — de relationer av
stridernas förlopp som publicerats av tyska
militära ögonvittnen (nu senast av Herbert
Selle i Figaro Littéraire).

Att redogöra för romanens innehåll är väl
skäligen onödigt — alla som följde med
tidningarna bör minnas hur det ungefärligen var.
Plieviers romantisering inskränker sig till att
han flätat in några tämligen opersonligt
skildrade soldat- och officersöden och följt dem
genom katastrofen, vidare excellerar han
naturligtvis i ett hekatombmåleri av likhögar,
blod, var, hunger, rödsotsdiarré, ruiner, trasor.
Men man behöver bara jämföra med scenen
på fältlasarettet vid Borodino i Tolstojs Krig
och fred för att se var det hela haltar. Det är
för mycket av det goda, för mastodontiskt och
avtrubbande. Och inte bara för läsaren: man
har ett intryck av att författaren själv blivit
alltför överväldigad och avtrubbad av de
många hemska syner han sett för att riktigt
nå in till en moralisk kärna, vare sig hos sina
personer eller i själva händelsekedjan. En seen
där några högre officerare äntligen kommer sig
för att göra upp räkningen med Führern är
knappast övertygande på ett djupare sätt, eller
rättare: man får ett övertygande intryck bara
såtillvida att de tycks önska sig en mindre galen
ledare av humanare men liknande slag. Det
är ju för all del realistiskt. Även om Plievier
haft att göra med spillror så har det varit
spillrorna av en armé, bestående av ända in i
märgen och det finaste känslolivet maskindrillade
människor — ett föga inspirerande material.
Därför klingar också hans humana patos ofta
tomt och de pacifistiska deklarationer han själv
framför eller lägger i sina personers mun må
vara hur kloka och förnuftiga och
allmänmänskligt anständiga som helst, men de har
något trött över sig och de griper inte. Han
har inte som Tolstoj haft människor, även
ovänner, som han kunnat älska.

Men han har till varje pris velat vara
inspirerad, och här ligger det farliga, omedvetet
falska, för hur mycket han än må hata
maskinkrigets känslolöshet och kadaverdisciplinens
brutalitet så har han ändå till sist åstadkommit
en apoteos över en armés nöd, umbäranden
och undergång. Det är inte utan att man av
vissa partier och figurer får Heidenstams
Karolinerna i tankarna. Nu är det mycket möjligt
att också Heidenstam ville skriva ett slags
pacifistisk roman — därpå tyder kanske de efter
dåtida begrepp ganska påfrestande målningarna
av krigets hemskhet och som kontrast karoli-

725

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0741.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free