Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER.
nernas fredliga, kulturellt uppbyggande arbete
i Tobolsk, deras längtan till ett idylliskt
förflutet, sentimentala hemkomster etc. Men hur
blev det? Åtminstone till för ganska kort tid
sedan var Karolinerna en heroisk läsning för
officersaspiranter. Och det är inte utan att man
fruktar samma öde för Plieviers Stalingrad,
även under förutsättning av en annan ideologi
än den Rosenbergska. Plievier är för tyskt
och tröttande grundlig och vad han än må
tycka om Hitlers Wagnerdyrkan är även
detta en Götterdämmerung och en Ragnarök
med jättebesättning av slagverk och blåsare.
Inte heller är någon från andra sidan med:
man får inte kasta en blick i en rysk bunker
och mänskliga lastdjur, slavdrifter, slavläger,
våldtagna kvinnor och ihjälskjutna småbarn
omnämns så i förbigående att man inte får
något intryck av deras andliga verklighet och
fysiska påtaglighet — vilket naturligtvis också
på sitt vis är realistiskt. Jag vet inte om tyskarna
bland alla nationer är den som har svårast att
gå utanför sig själv och se sig med andras ögon.
Men nog får man i denna bok bitvis intrycket
av ett sterilt tyskt inbördeskrig.
Sedan finns det naturligtvis rent orimliga
partier som då den f. ö. inte osympatiske major
Holmers sitter och grubblar över sina
"hedervärda" förfäders ställning till slaveriet, varav
särskilt en, farfarsfadern, som på 1700-talet
med en tvåmastad skonare (!) fraktade slavar
från Azorerna till Hawaii via Kap Horn — och
detta skriver en f. d. marinsoldat i Kejserliga
Tyska Marinen! Med eller utan originaltexten
kan jag inte heller — vad nu översättningen
beträffar — få för mig att "tusentals tunnor
glödande metall" skall vara annat än tusentals
ton (Tonnen) eller att de två koffertar som en
stackars kalfaktor bär en i var hand skall vara
annat än väskor (Koffer). Gunnar Ekelöf
SVENSK ESSAYISTIK
John Landquist: Som jag minns dem.
Bonniers 1949. 11: —.
Per Lindberg: Bakom masker. Bonniers 1949.
7: 75.
John Landquist har i en behagfull volym
buntat ihop ett antal minnesartiklar och
uppsatser, som tidigare varit synliga i pressen. De
framträder utan alla anspråk och behöver
därför inte mätas med alltför stränga måttstockar.
Några av dem består väl knappast av mer än
ett antal roligt sammanställda och belysande
anekdoter; det gäller artiklarna om Hjalmar
Söderberg, Georg Brandes och Claes Lagergren.
Andra åter har till kärna brev som utväxlats
mellan föremålet och berättaren och ger i
anslutning därtill en visserligen flyktig
karaktärs-och minnesbild, som ingalunda saknar intresse.
Exempel på detta är uppsatserna om
Strindberg, som vid Landquists besök 1911 visade
prov både på sin klarsyn i litterära frågor och
på sin förföljelsemani, Heidenstam, vars
bildfyndighet och improvisatoriska konst man får
ett begrepp om, Ellen Key, vars känslor
svallade över alla bräddar inför Landquists
gynnsamma recensioner, och som berättade för
honom om sin kärlek till Urban von Feilitzen
men inte var mäktig någon medkänsla för
dennes hustru, samt Axel Hägerström, som inte
skrivit brev till författaren men väl
inkompe-tensförklarat honom till en filosofiprofessur och
likväl tillerkännes vetenskaplig objektivitet och
en strävan att fylla sin materialistiska
världsåskådning med religiös känsla. Studien över
Henning Berger formar sig till en
snabbteckning i helfigur av ett svenskt författaröde i all
dess karga tristess, medan artikeln om
Karl-Otto Bonnier har sitt betydande intresse däri,
att den sakkunnigt och effektivt vederlägger
det fåvitska talet om dennes obehöriga
inblandning i press- och litteraturpolitiken.
Tidningsmannen Landquists egen taktik under de
avgörande åren 1933—1945 är det bestämt bättre
att inte yttra sig om innan alla papper ligger
på bordet. Den rimmade sig i varje fall sällsynt
illa med den beundran han numera påstår sig
hysa för Segerstedts insatser under samma tid.
I det sammanhanget må ett par små
konstigheter noteras. Den ena är det faktum, att
Land-qust förefaller överraskad och djupt imponerad
av att ärkebiskop Söderblom reagerade med
kristligt saktmod mot sina kritiker. Motsatsen
hade väl varit mer förvånande, för att inte
säga upprörande? Den andra är den
uppfattning, som här framskymtar, att personliga
tacksamhetsskulder bör klavbinda den fria
kritikrätten. Vart skulle det leda? Med oblandad
glädje tar läsaren däremot del av
kamratporträtten av tiotalist-vännerna Sigurd Agrell, Sven
Lidman, Sigfrid Siwertz, Anders Österling och
Ludvig Nordström. De är tryfferade med
lustigheter, festliga bons mots och uttrycksfulla
snapshots, de är intima och initierade utan att
vara indiskreta och ger, tillsammantagna, en
historisk intressant karakteristik av en hel
för-fattargrupp, i vilken berättaren själv som kri-
726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
