- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
727

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER.

tiker, impulsgivare och idéförmedlare spelat en
betydelsefull roll, fastän han här blygsamt hållit
sig i bakgrunden. En särplats intar slutligen
den fylliga essayen om Elin Wägner, som
kommer att bli grundläggande för uppfattningen
om den bortgångna författarinnan och hennes
verk, fastän det naturligtvis inte får tappas ur
sikte, att den är riktigt initierad endast för åren
1910—22, och att det perspektiv som här
an-lägges på en gång är högst personligt och
mycket opersonligt.

Inte bara som teaterman var Per Lindberg
en av de livaktigaste, mest tändande andar som
vi har haft här i landet. Det slår gnistor om
allt vad han skrev också, gnistorna från en
het lavaström av våldsamt framslungade
intryck, satser, tankeresultat,
temperamentsutbrott. Tankarna och temperamentet var en
konstnärs, en konstnär som aldrig sparade sig,
som kom allt han rörde vid att fatta eld. Man
konstaterar det ännu en gång, med glädje, med
tacksamhet, med vemod, inför de uppsatser
som här samlats i en liten men sällsynt
stimulerande volym. Den handlar om litteratur,
dramatisk litteratur och teaterlitteratur, men
synvinkeln är inte litteraturkritikerns utan den
praktiskt verksamme teatermannens. Tyngst
väger den stora studien över Pär
Lagerkvist, trots allt vad som skrivits om denne
som diktare, formförnyare och idékämpe. Men
inget av detta gör Per Lindbergs essay
överflödig, ty här är det för en enda gångs skull
regissören som för ordet och som betraktar
de dramatiska texterna ungefär som jag
föreställer mig att dirigenten betraktar
partituret. Intellektuell analys är inte vad han främst
syftar till, ehuru det blir en sådan också, utan
han studerar framför allt styckenas
kontrapunktiska uppbyggnad, uppehåller sig vid rytm
och tempo, följer temat i alla dess variationer.
Ty scendiktaren har inte framlagt teser,
diskuterar inte klara och lättfattliga idéer, såsom
det brukades före Strindbergs tid; hans fantasi
arbetar med bilder, med syner och rytmer, han
gestaltar, och det är skapelser av det slaget
regissören tolkar och överför till sitt språk,
teaterns. Och så växer det för läsarens ögon
fram en delvis ny Pär Lagerkvist, på ett helt
annat sätt än tillförne sedd inifrån, från en
punkt mycket nära det skapande medvetandet
självt, den medskapandes.

Denna intima inre växelverkan uppbär i
huvudsak också de fyra uppsatserna om Hjalmar
Bergman, Per Lindbergs svåger och den andre

store dramatiker som han nära samarbetade
med under en följd av år. I stor utsträckning
var Per Lindberg förtrogen med de bergmanska
pjäsernas och filmernas tillkomsthistoria, och
det var åtskilligt primärmaterial som framlades
då dessa uppsatser först publicerades åren 1940
—42. Han har följt Hjalmar Bergmans
produktion ända från början och kan inte utan
skäl göra gällande, att denne först och sist var
dramatiker, även som berättare. Fruktan var
hans stora, centrala motiv, och Per Lindberg
studerar det i alla dess förvandlingar och
förklädnader tvärsigenom hans
ungdomsproduktion fram till de mogna verken. Metoden är
hela tiden den samma som i Lagerkvist-essayen
om än mera summarisk. I gengäld är
framställningen späckad med biografiskt och
teater-historiskt stoff. Numera är Hjalmar Bergmans
radiodramatik ganska känd, men då Per
Lindbergs uppsats trycktes i Ord och Bild 1941
utgjorde den inte bara redogörelsen för ett rikt
fruktbringande samarbete mellan diktare och
regissör utan också en första inventering av
delvis fördolda skatter, därtill insprängd med
långa, högintressanta citat. "Clownen Jacs"
karaktär av självbekännelse och levnadsepilog
belyses initierat i en av dessa artiklar, vars
klimax utgöres av historien om hur Bergman,
redan dödsmärkt, själv läste upp
clownkatekesen i radio, den gripande slutvinjetten till ett
tragiskt diktaröde.

Boken avslutas med uppsatsen "Ett
teaterbibliotek". Den har sitt största intresse däri,
att den halvt i förbigående ger några inblickar
i Per Lindbergs egen verksamhet såsom en av
våra djupast bildade, mest idérika och
tidsmedvetna teatermän, och inte minst som länge
misstrodd introduktör av en numera allmänt erkänd
europeisk dramatik. Oavsiktligt har han
därmed skrivit slutvinjetten till sin egen
pionjärgärning, likt alla sådana dömd att vinna full
förståelse först av en tacksam eftervärld.

Holger Ahlenius

SÅSOM I EN SPEGEL

Magnus Hollertz: Resa omkring en mycket

liten bit av jorden. Bonniers 1949. 13: 50.

Om mamsell Tykesson hade blivit betrodd
att recensera "Resa omkring en mycket liten
bit av jorden" då den var ny, så skulle hon
antagligen ha ställt sig vid sin skrivpulpet eller
kanske vid sin byrå, skurit sig ett par
gåspennor med sin "pennkniv" och med all den
sirlighet, som betingades av att pennan den

727

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0743.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free