Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och den skildrar ett skede, då till och med ett
krig kunde få ett skimmer av mänsklig storhet:
då "britterna ensamma höll fästet tills alla som
dittills varit halvblinda blev halvfärdiga". Den
första volymen, "Frankrikes fall", relaterar
inspirerat och ingående krigsutvecklingen från
maj till augusti: det tyska segertåget på
västfronten, evakueringen av Dunkerque, Italiens
inträde i kriget, det franska sammanbrottet och
den brittiska flottaktionen vid Oran. Den andra
volymen, som bär den vältaliga titeln
"Ensamma", skildrar luftslaget om Storbritannien
och de tyska invasionsförberedelserna, de
veckor, då en handfull brittiska
jaktplanspiloter vände strömmen och gav krigsutvecklingen
en ny, avgörande riktning, för att
avslutningsvis redogöra för uppladdningen i Mellersta
östern och general Wavells jakt efter de
italienska öken arméerna.
I denna skildring får de inre brittiska
angelägenheterna ett relativt begränsat utrymme.
Krigsledningens organisatoriska uppbyggnad
belyses visserligen i detalj, men när det gäller
den politiska problematik, som alltid måste
uppstå inom en samlingsregering, är
framställningen påfallande diskret. Så mycket mer
ingående är redogörelsen för den brittiska
politiken i samband med det franska
sammanbrottet. Denna dramatiska och tragiska
upplösningsprocess har tidigare huvudsakligen belysts
från franskt håll; här får man för första
gången förloppet skildrat in i detalj från
Londons horisont. Av ännu större historiskt
intresse är framställningen av de
brittisk-amerikanska relationerna under Storbritanniens
ödesmånader. Det intima samförståndet mellan
Churchill och Roosevelt belyses med utdrag ur
de talrika brev, som signaturen "Former Naval
Person" riktade till Förenta staternas
president; likväl får man av skildringen en
helhetsbild av den anglo-amerikanska kusinpolitiken,
som avviker en hel del från de standardiserade
propagandaklichéer, som tidigare varit gängse.
Presidenten hade stora svårigheter att få
kongressopinionen att fatta varom situationen
egentligen rörde sig, och han tvingades därför
av inrikespolitiska skäl att inta en hållning, till
vars mer framträdande karakteristika man
knappast kan räkna generositet och solidaritet.
Förhandlingarna om den för Storbritannien
livsviktiga överlåtelsen av femtio äldre
amerikanska jagare blev en komplicerad historia, där
Churchill då och då fick frammana följderna
för Förenta staterna av Storbritanniens
undergång: "ett Europas förenade stater under na-
ziststyre, som är mycket folkrikare, starkare
och bättre beväpnat än den Nya världen". Först
i september, mitt under blitzen, kunde ett
resultat uppnås: Storbritannien fick de femtio
jagarna men mot att ett antal flyg- och
flottbaser på Newfoundland och i Västindien
utarrenderades till Förenta staterna på
nittionio år.
För den som närmare studerar dessa
ödesdigra månader är det naturligtvis ett av de
största problemen, om man i Storbritannien kan
konstatera några planer på en uppgörelse med
Hitler. Churchill förnekar bestämt att några
planer skulle ha förelegat. Han försäkrar
kategoriskt, att man i krigskabinettet aldrig ens
diskuterade tanken att ge upp kampen, och
hans i bilagorna återgivna personliga
promemorior och telegram är också genomandade av
en tveklös stridsvilja och fyllda av direktiv och
förslag för en krigföring på lång sikt. Allt
tyder på att hans kolleger inom regeringen helt
delade hans inställning. Neville Chamberlain,
som ju representerade ett mindre stridbart
temperament än premiärministern, ger i sin
korrespondens uttryck för liknande stämningar.
"Vi har bara att fortsätta att slåss så mycket
vi kan i den tron att motståndaren en gång
— och kanske förr än vi anar — skall bryta
samman", skrev han i juli i ett brev till sin
syster. För den som vill frånkänna de
moraliska faktorerna all betydelse för den historiska
utvecklingen kan det kanske vara upplysande
att ställa frågan, hur världens öde skulle ha
gestaltat sig, om moralen hos de enskilda
personer, som utgjorde det brittiska
krigskabinettet, under dessa ödesdigra dagar hade sviktat.
När året 1940 gick i graven, skriver
Churchill, "hade vår lilla uråldriga ö tillsammans
med sina lojala och tillgivna dominions och
kolonier i alla väderstreck visat sig kunna utan
att blinka och vackla ta på sig hela den väldiga
börda varpå världens öde berodde. De små
neutrala och de ockuperade länderna upptäckte
med en flämtning av häpnad och lättnad att
stjärnorna fortfarande lyste. Hoppet och
därmed ivern tändes åter i millioner hjärtan. Det
godas sak skulle segra. Rätten skulle inte
trampas i stoftet. Frihetens flagga, som i detta
ödesmättade ögonblick var identisk med Union
Jack, skulle fortfarande fladdra för alla
vindar". Det är ett stolt och självmedvetet bokslut,
men Churchill kan göra upp det med all rätt.
Under dessa månader år 1940 berodde
världens framtid av hans inspirerande ledarskap.
Med en patriotiskt, historiskt och religiöst be-
5 BLM 1949 IX
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
