- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
732

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

som av de kaleidoskopiska novellbitarna lyckats
tråckla ihop en sammanhängande handling eller
åtminstone ett handlingskomplex med flitigt
användande av återblickandets teknik. Endast
i ett par fall, episoden där löjtnanten gör upp
med sina kvinnor och besöket hos
"psykiatrikern", har manuskriptet försimplat förlagan.

Den längsta novellen, "Resa med Arethusa",
bildar filmens ramberättelse, om man kan
använda ett sådant uttryck om den
dödsdans-artade tjatuppgörelsen mellan två makar som
är instängda med varandra först i ett hotellrum
i Basel och sedan i en kupé på Nordexpressen.
När atmosfären laddats upp till en urladdning,
som den med jämna mellanrum gör, och den
fullt avsedda claustrofobiska känslan blivit
outhärdlig för publiken kommer ett
rekapitulerande avsnitt som ger besked om de
förberedande etapperna till detta äktenskapliga lilla
helvete. Grevenius har därvid skickligt
utnyttjat bokens övriga noveller, fast de officiellt
inte alltid handlar om just dessa två personer.
Det var alltså Rut-Arethusa som hade den trista
affären med officersknölen och som blev
hysterika genom en abort. Det andra kvinnoödet
i filmen är sammansatt av episoden med den
skumme själsläkaren och den om den lesbiska
kvinnan. Det kopplas på huvudhandlingen
genom att denna kvinna blir identisk med den
som mannen-amanuensen gjorde sitt
halvhjärtade snedsprång med. Puzzlet är så skickligt
lagt att man faktiskt inte ser några skarvar.

Man skulle om man hade plats kunna
analysera filmen som två parallellstudier i
kvinnlig ensamhet. Den ena är ensam i ett i högsta
grad slutet rum, den andra i en vidsträckt,
ödslig tomhet. Hotellrummet och den trånga
kupén ställs i verkningsfull kontrast till den
midsommartomma storstaden där de ömkliga
försöken att åstadkomma litet
midsommarglädje med musik på bakgårdar och torg ekar
genom ödsliga gatuperspektiv. Ingmar
Bergman har löst bägge uppgifterna styvt med ett
litet övertag för instängdheten. Att filma ett
par varelser i en mycket liten bur som frotterar
sig mot varandra med vassa armbågar och
kropparnas alla triviala och irriterande
handlingar alltunder det den ena hackar på den
andre för att komma ut ur sin egen alldeles
privata bur in i den andres redan alltför trånga
och att göra detta utan att monotonin blir till
outhärdlig träsmak är svårt. Man kan endast
konstatera att Bergman lyckats så bra det nog
går. Bara synd att tågscenerna störs av för
primitiva kulisser, som skall föreställa det sön-

derbombade Tyskland. Eva Henning är hustrun
och har tagit henne på kornet. Det är denna
skådespelerskas ojämförligt främsta
människostudie hittills, genomförd utan försköning och
med suveränt åsidosättande av yttre puts och
charm. Hon sekunderas utmärkt av Birger
Malmsten, som bara genom sitt sätt att kamma
till håret efter varje sammandrabbning eller
avhyvling avslöjar sin amanuenssjäl. Birgit
Tengroth har själv åtagit sig rollen som den
andra kvinnan, den övergivna, som i sitt
sökande efter ömhet får så många stenar i stället
för bröd att hon till slut går i sjön som en
sömngångerska. Det är också en skoningslös
prestation som inte kan undgå att gripa starkt.
Det gråtstela ansiktet, förrädiskt orörligt som
en dockas, med de ångestfulla ögonen som
skrämt tittar ut ur sina hål, den kurande
gestalten och det förtvivlade skrattet, allt samlar
sig till en ganska oförglömlig upplevelse,
naknare än det mesta man sett på film. Bland
birollerna förtjänar Mimmi Nelson och Naima
Wif-strand hedersomnämnande, däremot är Hasse
Ekman som doktorn för spexmässigt outrerad
till exteriören.

Det har blivit en så berömmande recension
att det måste te sig som en paradox att säga
att filmen ändå inte tillfredsställer helt. Jag
måste också erkänna att jag är ställd när det
gäller att förklara varför. Men jag tror att
felet ligger i rytmiseringen. De trägna
avbrotten med psykologiska ljusväxlingar hindrar ett
helhjärtat uppgående i filmen och stör den
konstnärliga helhetsverkningen. Alldeles
ostraffat filmar man inte en novellsamling, som från
början inte varit tänkt som en kompositionell
enhet.

Till slut en öppen biljett till dr Dymling:
vore det inte klokt att härnäst anlita en
typografisk expert vid utformningen av förtexterna?
Här är de för jämmerliga. Georg Svensson

Den tredje mannen (The Third Man).
Manus: Graham Greene. Foto: Robert
Krasker. Regi: Carol Reed.
Produktion : Selznick-Korda.

London Films.

Tillsammans med sin fotograf från "Odd
Man Out" och sin manusförfattare från
"Ögonvittnet" har Carol Reed åstadkommit en
perfekt film i den högre thrillerklassen. Han har
valt en för ändamålet tacksam miljö, det
ockuperade Wien med zongränser och militär
från segrarmakterna, kuriösa dekisexistenser
av svårbestämbar nationalitet, svartabörsjob-

732

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0748.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free