- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
733

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

bare, bombade hus, som ger surrealistiska
kulisser och spöklika gömställen, halvdöda
kaféer och schabbiga nattställen. Manuskriptet är
alltså författat av Graham Greene. Det är
höggradigt spännande som hans
"entertain-ments" brukar vara, utan pretention på större
djupsinne men inte utan sina symboliska
övertoner. Idémässigt kan kanske filmens innehåll
uttryckas så, att en man är beredd att slopa
en vänskap om han blir överbevisad om att
vännen var en skrupelfri jobbare och niding
medan en kvinna inte på lika rationella
grunder förråder sin kärlek. Vad nu kvinnorna
säger om det.

Mannen är i detta fall en amerikansk
författare av vilda-västernromaner, en hygglig,
naiv prick med god vilja, som inga
komplikationer eller faror kan nedslå. Han kommer
till Wien för att söka upp en gammal vän och
han kommer lagom — till begravningen. När
han vill börja forska i omständigheterna kring
den olyckshändelse som var dödsorsaken får
han av en brittisk polismajor veta att den döde
var en skurk, som inte är värd att saknas av
någon. Det vill han inte tro på utan föresätter
sig att rentvå minnet av kamraten och utreda
fallet. Att olyckshändelsen var ett mord blir
han snart på det klara med och det står inte
på förrän han får känning med mördarna. Den
jagande blir själv jagad och snart är thrillern
i gång. En kvinna är naturligtvis också med i
spelet, den dödes älskarinna, som engagerar
sig i utredningen trots att hon därigenom
riskerar sin redan förut penibla existens som
tjeckisk flykting med falska papper. Hur det
går skall inte förrådas, eftersom filmen på det
mest infernaliska vis leker katt och råtta med
publikens gissningsförmåga.

Det beundransvärda med manuskriptet är
inte så mycket själva intrigen, fast även den
är superb, som fastmera de enstaka
situationerna. De är tänkta för filmens språk och
turnerade med en både bildmässig och
psykologisk spiritualitet. I en kontrapunkt mellan det
dråpliga och det spännande kastas åskådaren
mellan skratt och rysning tills han är
vimmel-kantig. Denna ironiska dubbelhet är även av
regissören genomförd med utomordentlig
intelligens. Han tillvaratar varje tillfälle att
åstadkomma dessa ironiska kontraster som livet
är så fullt av men som så få observerar. När
den amerikanske författaren svalkar sitt
överhettade ansikte med vattnet ur en fontän
betraktas han nyfiket av en liten stenputto,
poliserna som trycker i väntan på villebrådet står

inklämda i skuggan av barockens skulpturala
pompa, en kattunge slickar sig obekymrat
mellan skorna på den mystiske mannen som väntar
i portalen, en vanvettig kidnappningfärd i bil
slutar inte i skurkarnas högkvarter utan i
den militära förströelsedetaljens
föreläsningssal o. s. v. Något egentligt nytt ligger inte i
denna bildstil. Det är lätt att räkna upp
associationer till andra filmer. Leksaksbollen som
kommer inrullande minns man från jag tror
en italiensk film, de verkningsfulla, rakt
underifrån tagna trappuppgångarna har funnits hos
Carné, jakten i kloaktrummorna har
åtminstone ett par paralleller och erinrar f. ö. om
den stora människojakten i "Odd Man Out",
Hitchcocks ande svävar över scenen med
Pra-terhjulet och såväl uppslag som typgalleri för
osökt "Utrikeskorrespondenten" i tankarna.
Och bortom dem alla tysk mellankrigsfilm med
Fritz Langs "M" som det första klassiska
exemplet på storstadsthrillern. Men en viss
bildjargong torde vara oundviklig när det
gäller kriminalfilm.

Carol Reed är ju framför allt en lysande
personinstruktör och här har han haft ett
härligt material att arbeta med. Man kan singla
slant om vem som är bäst av Joseph Cotten
som amerikanaren eller Trevor Howard som
den brittiske majoren. Det är ett oblandat nöje
att följa deras fullkomligt chosefria, absolut
obesvärade aktion. Flickan i filmen, italienskan
Valli, är vacker och intagande men knappast
mer. Orson Welles är den mystiske mannen
och det är påfallande hur Reed lyckats dämpa
hans övermänniskomanér utan att ta bort något
av suggestionen hos denne egendomlige
gutta-perkagosse. Bifigurerna är praktfulla, särskilt
Bernard Lee som sergeanten och Paul
Hörbi-ger som en äktwiensk portvakt.

Ett ord måste också sägas om musiken, en
melodi på zittra som kommer så fort något
extra är i görningen, ibland varnande, ibland
som ett förstrött, vemodigt ackompanjemang
från en osynlig gatumusikant. Bara för den
musiken vill man se filmen på nytt — och så
för den magnifika slutscenen, som skulle kunna
kröna en Maupassantnovell. Georg Svensson

Negern och gatflickan. Regi: Alberto
Lattuada. Manus: Frederico Fellini och
Tullio Pinelli. Produktion: Lux.

Det är inte första gången man inför en
italiensk efterkrigsfilm får känslan att lillebror
utmanar Hollywood, även om det hos Alberto
Lattuadas "Negern och gatflickan" är mera

733

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free