- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
735

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Notiser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NOTISER

Kärlek, död och censur

"Love and death" heter en liten nyutkommen
amerikansk bok, vars varmröda omslag snarast associerar
till det första ledet i titeln. Den är författad av en
herre vid namn Gershon Legman, som försökt få ut
den hos över femtio olika förläggare utan att lyckas
(alla alfabetets bokstäver var representerade av de
refuserade förlagen, sedan förf. mera för principens
skull sänt boken till Xavierstiftelsens
blindboksför-lag). Legman är redaktör för den bisarra tidskriften
Neurotica som sysslar med nevroserna i samhället och
litteraturen och desutom författare till ett tiotal
detektivromaner.

Hans tes i denna bok är att eftersom detaljerade och
intima sexualskildringar är omöjliggjorda i amerikansk
litteratur genom att de förföljs och åtalas, har i stället
författarna måst tillgripa våldet som surrogat, både
när det gäller kärleksskildringar och mer i allmänhet.
Mord, tortyr och annan grymhet är huvudingredienser
i all slags populär litteratur säger Legman och pekar
på seriehäftena, "the comic books" med deras
bloddrypande äventyrsserier, på tecknad film och på
detektivromaner. Beträffande de senare har han en mall för
den framgångsrika produkten som låter så här: 1)
kriminalinslaget är egentligen onödigt, 2) mördaren är
det verkliga offret, som hetsas till döds, 3) det
ursprungliga brottets uppgift är att ställa mördaren
utanför lagen, 4) detektiven, med vilken läsaren
identifierar sig själv, är en hämnare utanför lagen och
5) historierna slutar oftast med ett slags lynchning,
då mördaren i stället för att komma inför rätta tvingas
begå självmord. Allt enligt den summering som
Malcolm Cowley gjort i New Republic, där man också får
veta att Legman, sedan han upptäckt denna formel,
satte i gång med sina egna, pseudonyma
detektivromaner.

Men denne oförskräckte analytiker har också annat
att meddela. Hans gissel svänger till höger och vänster
bland samtida författare, opartiskt och ibland något
omdömeslöst, men ibland med välberäknande nyp.
Han ser t.ex. Dorothy Sayers älskande par, Lörd Peter
och Harriet Vane, som en enda person, förälskad i sig
själv och han vill se den långa raden av
argbigghjättinnor i moderna bestsellers som exponenter för det våld
och kärlekssurrogat han hittar på annat håll. Som
föregångare till Scarlett O’Hara och den fatala Amber
ser han gestalter ur mer ambitiös litteratur och
påpekar att de flesta av t.ex. Somerset Maughams
romaner och noveller handlar onj män som förödmjukas
eller får sitt livsverk omintetgjort av kvinnor, från
"Människans slaveri" till "Månen och silverslanten".
Samma tendens ser han hos James Hilton, som
betecknas som en pinsamt klumpig imitatör av Maugham
och även Hemingway får en våldsam och, som Cowley
påpekar, orättvis duvning för sitt sätt att skildra
kvinnor.

Boken såldes redan på en månad i 7 000 exemplar.
Svensk litteratur i England

En stor insats för att sprida kännedomen om svensk
litteratur i England har nyligen gjorts av den litterära

tidskriften Life and Letters, som ägnat halva sitt
septembernummer och hela oktoberhäftet åt moderna
svenska författare. Det första numret var kanske en
aning ojämnt, med ett stycke ur Martinsons "Vägen
till Klockrike", en novell av Dagerman samt kortare
bidrag av Pelle Fritz-Crone och Ulf Palme. I oktober
framräcktes emellertid ett antal mycket
representativa visitkort på denna tjänstvilliga bricka. Där ingick
ett nytt avsnitt ur "Klockrike", det mästerliga
inledningskapitlet till Dagermans fjolårsroman "Bränt
barn", vidare "Fransyska stilboken" av Hjalmar
Bergman, "Hur Jul dracks hos Harald Blåtand" ur Frans
G. Bengtssons "Röde Orm", "Bröllopet" av Pär
Lagerkvist och en av Tage Aurells mera lättillgängliga
reseskisser. Vidare återfanns Artur Lundkvists dikt till
D. H. Lawrence och ett par dikter av Karin Boye,
däribland "Visst gör det ont när knoppar brister"
("Of course it hurts when buds are bursting"). Det
hela avrundas med en liten artikel om
Shakespeare-föreställningar i Skandinavien 1949, där recensenten
Lorna Lewis ger en vacker blomma åt Skansenteaterns
"Som Ni behagar", både för föreställningen och för
den stämningsfulla omgivningen, med björnlukt och
storkklapper. Alltsammans är ledigt översatt av Alan
Blair, en engelsman som numera bor i Sverige.

En inledning till oktobernumret har lämnats av
Svenska Institutets Londonchef, Gunnar Ahlström, som
ganska elegant och kvickt klarat sig ifrån den svåra
uppgiften att på nio små sidor ge en bild av modern
svensk litteratur. Som gammal lundensare kan han
inte precis sägas missgynna författare som studerat
i nämnda stad, men lokalpatriotismen hålls inom
någorlunda rimliga gränser. Däremot kan kanske en
och annan engelsk läsare höja på ögonbrynen när
Ahlström på tal om två författare som också gjort sig
kända som kritiker säger att kritiken är "en genre
som har många framstående representanter i Sverige".
Där är man kanske närmre reklamtexten än
kulturjournalistiken.

Thomas Mann i Tyskland

Thomas Mann har i Västzonen kritiserats en del för
att han även framträdde i ryska zonen och utan att
låtsas om någon meningsskiljaktighet höll sitt tal och
mottog Goethepriset. Bl.a. har journalisten Paul
Ölberg från Stockholm ivrigt förebrått honom i ett öppet
brev. Mann svarade ganska utförligt, delvis i värdiga
ordalag, delvis ganska irriterat och förklarat bl. a. att
inte heller socialismen kunde genomföras utan våld.
Han slutade med att påpeka att han skänkt sitt pris
till återuppförandet av en kyrka i östzonen, vilket i
varje fall inte kunde betecknas som
kommunistpropaganda.

Ett av Manns mindre lyckade argument var att
regimen i östzonen i varje fall visat sitt intresse för
litteraturen genom att utge frimärken med Gerhart
Hauptmanns bild. I fråga om sådana yttre
hedersbetygelser fick han emellertid svar på tal, ehuru
karaktären av replik förmodligen är mer tillfällig.
Stadsfullmäktige i den lilla orten Marktredwitz i
Oberfranken blev nämligen så uppbragta på Manns
kritik av tysk nationalism att de döpte om sin Thomas-

735

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0751.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free