- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
755

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Selma Lagerlöf: ”Karln”. En julsägen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"KARLN"

Anselm kom en rå knekt, som skrattade åt att
finna honom med den skummande bägaren
framför sig. Krigaren störtade emot honom,
band hans händer och tömde hans bägare.
Flaskan med lifvets vatten kastade han till
golfvet och som sprakande gnistor flögo
dropparna kring cellen.

Denne krigsknekt drog sedan omkring i
många krig och var med om många äfventyr.
Så kände han sig gammal äfven han, hans
vänner dogo, han stod ensam utan släkt och hem
och han önskade sig döden. Men döden kom
ej. Han kallade på honom, han försökte själf
påskynda den långsamme, men döden undvek
honom. Han kom till de förfärligaste
oger-ningsmän och brottslingar, men ej till honom.
Med ängslan började han tro, att döden ej
kunde nå honom. Då kom han att tänka på
vinet han druckit hos den trollkunnige abboten
och på den lilla flaskan, som varit fylld af
gnistor och stjärnor. Han drog hit för att
spörja abboten om saken.

När han kom hit, voro munkarna fördrifna,
abboten död och klostret nedbrändt.
Reformationen och herr Jens Kruse hade utfört det
arbetet. Men han sökte sig fram bland ruinerna
och kom ner i källarna, där klostrets bokförråd
förvarats i eldfasta hvalf. Han bröt lös de tunga
folianterna från de kedjor och lås, som fäste
dem vid muren, och satte sig att forska efter
hur det kunde förhålla sig med abbotens
trolldryck. Kära barn, därnere i klosterkällaren
sitter han än i dag och sträfvar och läser i de
tunga svartkonstböckerna. Att tyda dem är inte
något så lätt arbete för en gammal knekt.
Hundrade år behöfde han för att lära latin,
hundrade år för att genomstafva kabbala, och
i ännu hundrade år måste han lefva för att
lära konsten att dö."

"Det är ’karln’, du talar om", utbrusto de
små.

"Han vet, att här är ett lärdt hus", smålog
den unge sagoberättaren, "det är därför han
så ofta besöker oss, och att jag är en mycket
lärd ung man, därför älskar han mig. I går
stod han och såg ned i min grekiska gramma-

tik. Snart kommer han och ber mig att få lära
grekiska."

"Hurra", skreko bamen, "nu veta vi hvem
’karln’ är."

"Tyst, tyst småttingar, visa ej allt för
tydligt, hur dumma ni är. Jag har ej talat om
’karln’ utan om kriget, om kriget som för
många hundra år sedan drack lifvets vatten
och sedan dess ej förstår konsten att dö."

"Artur talar för mycket", sade prostinnan.
"Du anstränger dina lungor."

I detsamma var hostanfallet öfver honom.
Då det var förbi sjönk han blek, nästan
half-kväfd ned i ett soffhörn.

"Jag skulle önska", sade han, då det var
öfver. "Jag skulle mycket önska, att den
fromme abboten ville trolla fram litet
sunnanväder och värme. Jag tror, att vintern och
nordanvinden döda mig."

De som sågo den unge svärmaren med det
bleka ansiktet och de mörka, drömmande
ögonen tänkte, att de sällan sett någon mindre
skapad för lifvets hårda strider. Det var ej blott
de unga, som lyssnat till honom, äfven de äldre
hade med glädje gifvit akt till hans fantasis
lekar. "Måtte Gud skydda honom", tänkte de,
"och föra honom till hans rätta plats i lifvet."

Det var långt frampå natten, då alla sofvo.

På denna prostgård funnos, ovanligt nog för
att vara i Skåne, ett par gafvelrum på vinden
och i ett af dessa bodde sonen i huset. Han
sof godt i julnatten, men vaknade vid att
dörren öppnades. "Karln" stod på tröskeln och
blickade inåt rummet. Gossen kunde se honom
ganska tydligt. Det låg ett klart månsken öfver
rummet och vinden, inga luckor eller gardiner
hindrade dess inträngande.

"Karln" såg vänlig ut, nickade och
vinkade och tycktes önska, att han skulle följa
honom. Gossen förstod, att den länge väntade
stunden nu var kommen. Om han blott hade
mod, skulle han nu få veta "karlns"
hemlighet. Kanske var det nu, i den heliga natten,
honom gifvet att få skänka ro åt denna irrande
själ.

755

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0771.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free