Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Selma Lagerlöf: ”Karln”. En julsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF
Allt ifrigare och ifrigare vinkade "karln" åt
honom. Gossen kunde ej tro, att han ville
honom något ondt. Småleende mindes han sin
önskan att få se den fromme abbotens
julträdgård. Kanske, att det låg sommar öfver
marken därute, kanske att sunnanvindar blåste, att
blommor i ifrande hast trängde ut ur de
bristande knopparna, medan munkarna sjöngo
julhymner under de af fågelskaror fyllda träden.
Kanske det var detta "karln" ville visa honom.
Han reste sig ur sängen, fick i all hast på sig
litet kläder och svepte täcket om sig som en
schal. Då "karln" såg, att han var färdig gick
han några steg baklänges ut på vinden och
stannade där åter för att se, om gossen kom
efter.
Så gick färden, stridande med sig själf för
att bekämpa en outsäglig fruktan följde den
unge efter denne underjordsvarelse, men
långsamt och med mycken tvekan. "Karln" vände
ej sina blickar från hans ansikte och snarare
var det hans ängsligt bedjande ögon än hans
ifriga vinkande, som lockade gossen vidare.
Han rördes ock vid att se hur "karln" sökte ge
sitt grofva, hårda ansikte ett mildt och vänligt
uttryck. De öfvervandrade vinden, "karln" före
och gossen efter på ett par stegs afstånd,
dragen och släpad med, kan man säga, af de
bedjande ögonen och på samma sätt kommo de
utför trappan och ned i förstugan.
Där vände sig nu "karln" från gossen för
att öppna förstugudörrn och denne stannade
nedanför vindstrappan alldeles utanför ingången
till föräldrarnas sängkammare. Då nu "karln"
fick upp dörren och fullt månsken strömmade
ned öfver hans ansikte såg gossen en förfärlig
syn. "Karins" ansikte förvred sig till ett
uttryck af djefvulsk ondska, skadeglädje och
nedrighet afspeglade sig däri, han trodde ej att
så mycken låghet kunde stämpla människolik-
nande drag. Och med ens kom en vansinnig
fruktan öfver honom. Tänkte han lemna sitt
hem för att gå ut i natten med denna fridlöse
förfärlige. Han lade med ett vildt skri handen
på dörrlåset och ropande: "Karln! Karln tar
mig", rusade han in i föräldrarnas rum.
Det är nu ej mycket mer att berätta om
denna sak. Gossen återfick sansen och
berättade sitt äfventyr, men fjorton dagar därefter
var han död.
Medan den unge låg sjuk, ville han dock
aldrig tillåta, att man anklagade "karln" för
hans olycka. "Jag skulle ändå snart hafva gått
hädan", sade han. "Jag förkylde mig under
vandringen öfver vinden, men jag skulle ändå
snart hafva dött. Veten I ej att jag aldrig varit
fullt frisk."
Och han klandrade sig själf för sin
förskräckelse. "Det är troligt att jag såg miste",
sade han. "Han såg att jag tvekade, därför
förvreds hans ansikte, men af sorg ej af ondska.
Jag kunde ju ej se så tydligt. Men nästa gång
han kommer, då skall jag följa honom utan
förskräckelse. Jag skall föra honom in i
lycksalighetsnejder till ljufva hviloställen. Jag vet
att jag skall råka honom bortom lifvets
gränser."
"Karln" syntes aldrig mer i prostgården. Då
gossen var död lät man på allvar genomsöka
ruinerna, men intet spår efter en mänsklig
varelse fanns där. Alla källarhvalfven voro för
längesedan sammanstörtade.
Se, sådana underliga ting hända på denna
jord. Hvad skall man göra med dem? Hur
skall man förklara dem? Det är det lättaste
att säga att allt är lögn och dikt, men antag för
en gång att allt detta är sanning. Hvad följer
så däraf? Hur vill man förklara en sådan
historia?
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
