- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
758

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Afzelius: Selma Lagerlöfs ”Karln”. En kommentar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NILS AFZELIUS

Det första brevet, som antikvariatet förgäves
sökte sälja för 40 kr., är daterat Rocklunda 14
april 1891. Enligt katalogens uppgift (157:83)
bekände Gösta Berlings författarinna att hon
"skrifver gerna i sagostil bara ej publiken
tröttnar vid den" — det var då hon som bäst
kämpade med att utarbeta sitt romanämne till en
stor roman i två delar. Autografen lockade lika
litet som "Karln" någon köpare men utbjöds
på auktion 1925 samtidigt med berättelsen och
ropades då in för 11 kr. av en icke namngiven
köpare och såldes senare av ett
Berlinantikvariat till en samlare i New York. I det försvunna
brevet lovade Selma Lagerlöf antagligen skriva
ett bidrag för Julqvällen. Under den långa
vistelsen på ingenjör Gumaelius’ gård
Rocklunda från januari till in i september gick hon
helt upp i arbetet på "Gösta Berlings saga".
Bidraget till Seligmann fick anstå, till dess att
det stora verket hade avslutats. I ett odaterat
brev, som enligt brevmottagarens anteckning
är från 1891 och numera endast är känt
genom den nyss nämnda antikvariatskatalogen
(157:84) har hon ursäktat sig för en försenad
berättelse, alltså "Karln", och uttryckt sin
osäkerhet med dessa ord: "för en nybörjare
som jag är det ju farligt att lemna något
alltför ofullkomligt". Brevet bör väl ha skrivits
före det brev som hon tillsammans med
manuskriptet skickade från Rocklunda den 9
september (i likhet med ett annat från 11 oktober
i Lunds universitetsbibliotek). Hon skriver här
med sin vanliga blygsamhet:

Särdeles tacksam för det erbjudna uppskofvet
får jag härmed öfversända en berättelse, som jag
hoppas kan användas. Jag har härute på landet just
ej tillgång till någon konstförståndig kritiker och får
därför bedja, att Ni själf är så god och bedömer om
det insända är lämpligt att införas i ’tidskriften.
Finner Ni det ej så, som Ni önskat, skall jag gärna
ändra eller omarbeta. Hela berättelsen har åtminstone
förtjänsten att vara "äkta". En af mina fastrar
brukade berätta den, och hon mindes äfven namn på
ställen och personer, men dessa har jag glömt.

Bidraget blev inte till belåtenhet. En av
prisdomarna i Idunpristävlingen, redaktören i Nya
Dagligt Allehanda J. A. Björklund, hade kriti-

serat det, och författarinnan måste omarbeta
det. Hon hade nu hunnit lämna sin lantliga
tillflyktsort och postade det 22 september i
Stockholm, där hennes adress var
Brunkebergs-gatan 3. Hon lät det åtföljas av följande brev,
som på outgrundligt sätt har kommit att
införlivas med Kungl. Bibliotekets autografsamling:

I ett litet tillägg har jag nu försökt följa redaktör
Björklunds anvisningar. De voro i allo berättigade,
men eftersom den gamla sägen ej slutar vackert, hade
jag en viss rädsla för att försköna den. Det är nog
sannt att spökgestaltens namn ej är välljudande, men
jag tror knappast att det är rådligt att ändra detta.
Hela sagan är en gärna berättad och troligen ganska
allmänt känd spökhistoria och om "karlns" namn
ändrades skulle det helt visst väcka mycken förargelse,
folk skulle alls ej känna igen sin historia. Jag har
funnit människor så ömtåliga i fråga om sådana
småsaker, att jag verkligen ej vågar ändra namnet, och
hoppas att denna anmärkning väl också var den
mindre viktiga.

Själfva titeln kunde man ju förändra till blott och
bart "en julsägen".

Särdeles glad om jag nu kunnat motsvara era
förväntningar har jag äran teckna

Med utmärkt högaktning
Selma Lagerlöf.

Man kan härav se att hela slutet — som i
manuskriptet visar sig vara helt nyskrivet på
dess tionde och sista blad — har tillkommit
för att vara kritikern till lags. Från början
har Selma Lagerlöf satt punkt med ynglingens
död. Ett så sorgligt slut kunde ju inte passa en
dåtida jultidnings läsekrets. Det är ett av de
många exemplen på hur Selma Lagerlöf kan
låta andras omdömen inverka ogynnsamt på
sig: tillägget försvagar utan tvekan det
konstnärliga intrycket.

Seligmann blev trots eftergiften åt
publiksmaken inte nöjd. Han tog sig en funderare,
men den 5 oktober har han, enligt en
anteckning på brevet lämnat sitt slutbesked. Det blev
en refusering. Författarinnan svarar undergivet
från Landskrona den 11 oktober:

Det är ju aldrig roligt att misslyckas, men vid
närmare betänkande är jag nöjd med utgången.
Skissen var säkert tagen för direkt ur naturtillståndet och
ej nog konstnärligt genomarbetad. Jag ber er vara af

758

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0774.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free