Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Afzelius: Selma Lagerlöfs ”Karln”. En kommentar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS AFZELIUS
motiv som hon sedan skulle behandla både i
den postumt tryckta "Trollmusik" och i
"Legenden om julrosorna" i "En saga om en saga".
Det har lånats från en gammal bok med
spökhistorier, som på sin tid var mycket läst, "Syner
och röster ur det fördolda" av K. A. Nicander
och G. C. Norling, tryckt 1838. Då det skulle
ta för stort utrymme att jämföra de tre
behandlingarna av ett och samma motiv med varandra,
hänvisas den intresserade till kommentaren i
"Från skilda tider".
Likheterna i motiv och handling mellan
berättelsen från 1891 och romanen från Selma
Lagerlöfs sista produktiva skede är betydande.
Det finns en inre likhet som är lika intressant.
I behandlingen av det övernaturliga kommer
samma vacklande fram hos den unga
författarinnan och den åldrade. I den tidigare
berättelsens något trevande inledning och i dess
efteråt tillagda slut snuddar berätterskan vid
tanken på det övernaturligas sanning, men
liksom tvekande: "antag för en gång att allt detta
är sanning. Hvad följer så däraf? Hur vill man
förklara en sådan historia?" Med samma
frågor slutar hon sin bok: "kanske att någon av
dem, som redan nu se den verklighet, som
ligger bakom den verklighet, vari vi nu leva, kan
tyda gåtan".
Varför tog hon upp en historia ur övertrons
värld? Trodde hon själv på den? Eller var
det inte snarare så att diktaren inom henne
hade funnit ett tacksamt motiv? Hon skulle
säkert vid olika tidpunkter ha lämnat olika svar
på sådana frågor. När jag flera år efter att
Löwensköldska ringen hade kommit ut, yttrade
min beundran för hennes berättarkonst just
i den boken, sade hon, som jag tyckte, halvt
urskuldande: "Ja, det var en gammal
spökhistoria som måste berättas". Hon gav sig inte,
förrän hon hade lyckats skänka nytt liv åt sin
ratade och bortslarvade berättelse, som av en
egendomlig slump kom i dagen nästan samtidigt.
Efter 34 år hade den gamle gengångaren
manats tillbaka i sin grav.
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
