Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Hervé Bazin: Gift. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERVÉ BAZIN
GIFT
Gubben Lormel, gemenligen kailad Myco,
var liten och skallig som en stensopp. Jag säger
"som en stensopp", ty hans hjässa, som var
kal ända ner till öronen och som aldrig stiftat
bekantskap med någon huvudbonad, hade
sedan länge antagit soppens gyllenbruna färg.
Liknelsen är desto mera träffande som det gula
ansiktet var översållat av små röda prickar och
en aning fjälligt samt halsen lätt uppsvälld av
struma. Hans gång var på något sätt mjuk,
hemlighetsfull. Han satte ner foten i myllan
på ett alldeles särskilt sätt, utan att trampa
sönder de vissna löven och utan att bryta det
minsta grässtrå.
Gubben hade tillbragt hela dagen djupt inne
i Argonneskogen, där träden pressas samman
och förkvävs, där skuggan skrämmer bort till
och med vintergröna och ugglor. Han hade
strövat omkring vägledd av utseendet på vissa
trädstammar, av mossans varierande arter och
tjocklek, av lätta och fina dofter; han hade
böjt sig ner vid ställen som endast han kunde
hitta tack vare denna sorts obestämda geografi
som är gemensam för räven, botanikern och
tjuvskytten. Han gick nu hemåt med ränseln
full, gjorde ideliga avstickare och korsade gång
på gång sitt spår. Runt omkring honom
glesnade skogen och bokar och björkar blev
lummigare. De stora trädens lodräta allvar
övergick i snårskogens och gläntornas nonchalans,
med utmärkta mötesplatser för älskande och
ypperliga skottfält för jägaren.
Plötsligt hejdade han sig och spetsade
öronen. Vad var det som prasslade där borta till
vänster? ... Det var varken vindens sus i
lövverket, en hoppande stenskvätta eller en
näbbmus’ förskräckta flykt. Myco visste hur
otympligt försiktiga älskande par brukar vara och
hur gärna de kryper ihop på de sällsynta torra
platserna där ljudet av knäckta kvistar
omedelbart förråder dem. Hans ofelbara blick drogs
till den enda lämpliga busken där den urskilde
en bit av ett blått tyg och ett stycke
manchestersammet mellan grenarna.
— Julie ... igen! mumlade han. Och med
en ny karl!
Han log, men rynkade strax ögonbrynen.
— De är knappt hundra meter från mina
ostronskivlingar.
Myco avlägsnade sig, tog av vid ett vägskäl,
undvek ännu ett par, en man som lade ut snaror,
en pojkvasker som plockade nötter. Fastän han
oftast skänkte bort innehållet i sin ryggsäck
vakade han svartsjukt över hemligheten med
sina "svampställen". Han bevarade även
hemligheten om vilka han hade mött; det var en
annan sorts svampar som växte fram i den
fuktiga skuggan. En kanske mindre farlig art
än den vitgula flugsvampen, men tillräckligt
giftig för att få käringarna att spy ut sitt etter.
En halvtimme senare nötte den gamles slitna
repsulor mot stora landsvägens asfalt, men
hans steg var alltjämt lika mjuka och diskreta
och lämnade inte några spår efter sig. Han
gick utan att tänka på någonting, med
skjortan uppfläkt över struman och de fransiga
byxorna hängde skrynkliga som dragspel kring
hans ben. Han hade solen i ryggen, framför
honom gick hans skugga och efter honom följde
den fuktiga doften från hans skörd. Två
kilometer längre ner kröp husen i byn ihop som
en kull vita kycklingar. Långt, långt bort i den
blå himmelen steg lodräta rökmoln upp ur
skorstenarna och korna, som tröttnat att spilla
träck på ängen som sigill på kontrakt, råmade
sakta och närmade sig grindarna. Violetta
tid-lösor trängdes i dikena. Men Mycos intresse
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
