- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
766

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Hervé Bazin: Gift. Översättning av C. G. Bjurström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HERVÉ BAZIN

axlarna, blicken slocknade, tungan hejdades i
• den tandlösa käften.

— I morgon ... sluddrade han, skall jag ...
ha med mig ... stenmurklor åt er.

Han travade i väg, följd av medlidsamma
blickar och spefulla glosor.

— Vilken stackars såte! Hanrej!
Toffel-hjälte! Om han inte hade skogen ...

— Skulle han gå åt, sammanfattade
kyrk-vaktmästaren hätskt. Han skulle gå åt. Men
man måste erkänna att han kan en hel del och
att han aldrig misstar sig.

Gubben Lormel hade misstagit sig
åtminstone en gång i sitt liv, och det var när han
gifte sig med Céleste. Hustruns död, dotterns
giftermål och hans knappt tilltagna pension
från järnvägen hade tvingat honom att gifta
om sig med sin kusins, trumslagaren Béchuts
kraftiga änka. Céleste var femton år yngre än
han och höll strängt efter honom. Paret levde
på ständig krigsfot. Myco hade emellertid
aldrig klagat över sitt sorgliga öde så länge
den femtiåriga kvinnan ännu förmådde utöva
någon dragningskraft på drängarna. Men
sedan flera månader tillbaka hade Céleste inte
längre behov av hans överseende och hennes
brännvinsdoftande gap spydde etter. Livet blev
outhärdligt och i dagbräckningen kilade Myco
till skogs med en brödkant på fickan. Men till
och med den tillflyktsorten hotades: hade inte
gumman satt sig i sinnet att under förebärande
av ekonomiska skäl utnyttja gubben Lormels
kunskaper att skicka honom, experten, han som
nästan var en vetenskapsman, att gräva och
gödsla i champinjonodlingen som nyligen
anlagts i ett övergivet sandtag i trakten.

— Vilken skam! Hellre går jag och tigger,
anförtrodde Myco sina närmaste vänner, d. v. s.
hela byn.

Den kvällen fick han ett särskilt varmt
mottagande av Céleste. Alla grannarna kunde höra
hur hon gormade. Hon tystnade inte förrän
hon fullkomligt tappat andan och förbrukat
alla skällsord.

— Soppan är kall, snäste hon slutligen till

honom. Du får skylla dig själv! Jag tänker inte
tända elden igen för en sådan sölkorv som du.

Myco satte sig undergivet och körde skeden
i den stelnade buljongen, medan hans hustru
vresigt skurade sina kastruller. Det krossade
teglets gnisslande skar i tänderna på honom.
Han sneglade buttert på käringen. "Hon har fult
hår, tänkte han. Det ser ut som vissen lav. Och
vilka öron! Smutsiga, violetta och porösa som
murklor."

— Vad har du med dig hem, Lormel?
frågade plötsligt Céleste, som aldrig kallade sin
man Myco och som inte nedlät sig att komma
ihåg hans förnamn: Philémon.

— Inte så mycket, erkände gubben.
Augus-tine och Adrienne ...

— Gjorde rent hus, naturligtvis! För oss
sparar du det ingen vill ha. En vacker dag
förpassar du oss båda till kyrkogården. Vad dig
beträffar vore det inte någon förlust, men jag
har inte lust att lägga mig bredvid dig.

Céleste överdrev: vanligtvis erkände hon
gubbens kunskaper. Men hon ville göra slag i
saken.

— Nu får det vara nog, väste hon. Det
börjar bli för dyrt att leva. Eftersom det är det
enda du duger till, får du ge dig i väg till
champinjonodlingen och arbeta.

Myco kvävdes av indignation:

— Jag har redan sagt dig att jag är ...

— Ja, jag vet, du är en my-ko-log! Nu får
du leka mykolog på söndagarna. Jag har talat
med ägaren: han är överens. Den här gången
fordrar j ag ...

Céleste, som kommit i farten, härjade
ytterligare en kvart. Men gubben kröp ihop och
gnagde på en brödkant. Han hade varit med om
värre än så.

— Vi får väl se, avslutade han svagt.

— Saken är klar! vrålade Céleste. Jag
tänker inte kosta på dig mat och husrum längre,
din latmask! Kåken är min. Och om du är så
förtjust i din skog kan du ju sova där. Gör
som jag säger annars åker du ut. Och här ser
du vad jag gör med mykologin, till att börja
med!

766

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0782.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free