Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Hervé Bazin: Gift. Översättning av C. G. Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIFT
Han blev lugnare när hans hustru kom hem.
Klockan fem anlände hon blek och skälvande,
och släpade med möda på sin tvättkorg. Hon
dråsade ner på en stol, rufsig i håret och med
gapande mun, och stammade till sist:
— Lormel... har du inte ont i magen?
— Jag? Nej ... svarade Myco, provisoriskt
uppriktig. Varför det?
— Åh! sade gumman lättad. Det var skönt.
Hon sträckte ut handen efter buteljen som
för jämnan tronade på skänken och hällde upp
ett halvt glas plommonbrännvin åt sig.
— Det vore nog bättre om du gick och lade
dig, gumman min, tillrådde Myco.
Céleste vacklade in på sitt rum och så snart
gubben hörde sängens resårer jämra sig,
kastade han sig över sin skrivbok och antecknade:
"Amanita panthera är lika bra som den bestå
flugsvamp."
Ansatt av sin yrkeshögfärd sög Myco i tre
minuter på sitt pennskaft, började på en ny
rad och skrev:
"Panthera förgiftar folk sägs det en halv dag
efter att di ätit. Men enligt "atlas" är ättika
bra för att lösa upp giftet och påskynda dess
värkningar; det värkar som om det vore sannt
för Céleste har ätit mycke sallad och jag åt
ingen alls och jag är inte dålig ännu."
Tillfredsställd med sina kunskaper och till och
med med sin rättstavning lutade Myco sig
tillbaka på stolen och visslade diskret, dystert
upprymd:
... "La guenon, la poison,
Elie est mo-orte!"
Men denna dödssång var avgjort förhastad.
Från andra sidan dörren befallde Céleste med
alltjämt mycket fast stämma:
— Lormel, ge mig handfatet!
"Aj, för katten!" tänkte gubben, "det hade
varit bättre om hon inte hade kräkts."
Emellertid rusade han in i rummet med handfatet
som Céleste fyllde i tre anfall. "Ditt feta lass!
Det kommer inte att hjälpa dig; pantheran har
aldrig skonat någon", tänkte han medan han
höll handfatet under näsan på sitt offer.
Skådespelet var för övrigt på intet sätt behagligt,
bortsett från vissheten om hur det skulle sluta.
Hennes slappa kött vällde fram omkring
linnets smala axelband och flöt ut som på
slaktar-bänken. Myco bleknade av äckel vid doften.
— Du... du med... du är väl inte sjuk,
jämrade sig Céleste, som för första gången
intresserade sig för sin makes öde.
Myco trodde det ett ögonblick, och ett blekt
leende upplyste hans ansikte. Men hans måge
lugnade sig redan.
— Nej, svarade han aggressivt. Jag mår
utmärkt.
Medan han bar ut handfatet tillade han för
sig själv:
— Jag begriper inte ett dyft!
Det gick en timme, det gick två. Gumman
Lormel vred sig i sin säng, med händerna
krampaktigt pressade mot magen, svor,
smädade och bönföll omväxlande sin man. Denne
lyssnade knappast på henne längre. Han hade
tömt ryggsäcken på köksbordet och ordnat sina
svampar efter storlek och komponerat ett
egendomligt mönster i form av en begravningskrans.
Men han kände alltjämt inte den minsta lilla
smärta.
— Philémon! ropade till slut gumman
Lormel.
Myco blev intresserad av detta ovanliga
förnamn, spetsade öronen och drog den slutsatsen
att käringen höll på att bli svagare.
— Philémon, jag kommer att stryka med,
det är visst och sant. Kalla på doktorn.
Han ville vinna lite tid, men Céleste började
vråla som en kvinna i födslovåndor. Grannarna
öppnade sina fönster; de flesta hade ännu inte
gått och lagt sig.
— Vad står på? ropade Berthe. Vill du att
jag skall hämta "Så där ja"?
Myco gjorde en grimas. I anständighetens
namn kunde han inte säga nej, därför tackade
han ja. En halvtimme senare kom "Så där ja",
alias Chérel, socknens läkare, åtföljd av Berthe.
Han var en pigg, nyfiken och trind liten gubbe,
769
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
