- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
780

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Olof Lagercrantz: David Sprengel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OLOF LAGERCRANTZ

siiigen att misshaga. Les quatres diables hade
; Uppsala-vännerna kallat sig. Sprengel börjar på
fällt allvar spela djävulen och genomför rollen
med bravur. Det dåliga rykte han fick var han
själv skuld till. Att bedra alla med detta
maskspel blev hans ärelystnad. De flesta tog för
gott den roll han spelade och han blev en i de
flesta litterära kretsar avskydd man. Bakom
masken dolde sig ängslan, sjuklig misstro till
människorna, gnagande självförebråelser, som tar
sig uttryck i hans dagbok. För att motarbeta de
neddragande tendenserna inom sig läser han
Koranen vilken för honom blir en helig bok som
predikade kriget, "livet på fältfot, i spaning
på motståndaren, i hat till fienden". Han
utbildar åt sig ett spartanskt krigarideal som mycket
skiljer sig från vad hans natur förmådde. Han
drömmer om en "adlig" livshållning, ett i hans
föreställningsvärld komplicerat begrepp.

Sprengel hade i hög grad den Dräng nach
Oben som mången, vilken hamnat i ett socialt
mellanskikt, förnimmer som en smärtsam och
daglig irritation i nerver och tankar. Det var
ej endast faderstrots som förmådde honom att
byta namn utan i lika hög grad en önskan att
synas finare än han var. "Överklassen", han
begagnade gärna denna strindbergska term,
utövade en lockelse på honom, som han enligt
romanen förnam redan som liten gosse. De
gamla adelsnamnen hade en fascinerande
inverkan på hans fantasi och han dagdrömmer
om sig själv som en ung adelsman, av olyckliga
omständigheter utesluten ur sin rätta miljö. Då
han medan han ännu gick i skolan fick en
novell antagen i Svenska Dagbladet använde
han signaturen Bengt Ekehjelm och i romanen
bär den redan med så förpliktande litterära
anor utrustade Jacques efternamnet
Crusenstolpe, ett namn som var Sprengel kärt av tre
orsaker. Det var adligt, det hade burits av en
oppositionsman, med vilken han räknade inre
släktskap och det var förbundet med Koranen,
ty diplomaten Fredrik Crusenstolpe hade undei
den tid han tjänstgjorde i Konstantinopel
översatt detta verk.

Det som lockade honom hos adeln var ej

endast namnens klang och de historiska minnen
som därav framkallas. Han hade atavistiska
föreställningar om bördens betydelse, om en
adlig rasdistinktion, om ett mystiskt samband
mellan livshållningen och det adliga blodet.
I dessa föreställningar var han ej ensam. Ett
hektiskt svärmeri för adliga namn och adliga
traditioner flammar upp överallt i Europa vid
sekelskiftet, kanske delvis beroende på
tvetydigheten i själva ordet adel som betecknar både
en socialgrupp och en kvalitet. Den ensamma
stolta övermänniska som mången ung poet
drömde om lånade attribut från de sista
grevarna. Det sekel som skulle se den adliga
kulissvärlden förintas och sjunka i glömska inleds
faktiskt med en adelsromantik, som i Sverige
företräds av bland andra Lidman, i England
av Wilde, i Italien av d’Annunzio, som Sprengel
lärt känna i Italien och satte mycket högt.
Hade Sprengel under sina studentår fått
tillträde till den franska aristokratien skulle han
måhända där ha mött en ung man med lika
utpräglad Dräng nach Oben och med lika
ålderdomliga åsikter om adelskapets betydelse
som han själv — Marcel Proust, vilkens verk
han senare skulle framhålla som föredömliga
för sin hustru.

Den adliga dandyn, med suverän säkerhet i
salongerna, modig i duellskogen, hänsynslös i
kärlek, skön och utsökt elegant, blev hans ideal
och han diktade sig gärna in i en sådan roll.
Själv var han ej vacker och hans anletsdrag
förgrovades mot slutet av hans liv. Det låg
mycket av kompensationsbehov i hans
föreställningar om det adliga. Han klädde sig med
utomordentlig omsorg. Manikyren var han
noga med, då han hade utmärkt vackra händer
och fötter. Det hände att han svartlackerade
sina tånaglar, detta senare enligt sjukjournalen
på Beckomberga sjukhus, där han intogs för
ett par dagar 1939, inte på grund av sjukdom
men för att tillfredsställa en av hustruns nycker.

I hans förhållande till Agnes von
Krusenstjerna spelade denna hans inriktning stor roll.
Det var han som prydde hennes böcker med
det krusenstjernska vapnet. Spekulationerna

780

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0796.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free