Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Olof Lagercrantz: David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF LAGERCRANTZ
förolämpade grovt sina tidigare vänner. Hans
infamiteter är många. Men det var hans triumf
att vara hatad. Han visar här sjukliga drag och
ibland överskred han utan tvivel gränsen till
det sinnesförvirrade och allvarligt själssjuka,
förnedringen lockade honom, det bitterljuva
’stynget i hjärtat av att kränka andra och sig
själv. En djup perversitet. Han var en av de
egendomligaste naturer som uppträtt i vår
litteratur.
V
Trots att Sprengel visar många drag som
förbinder honom med den generation som
trädde ut i livet under seklets första år är han
dock som typ och litterär personlighet främst
rotad i en äldre tid. Den första bok han
översatte — tjuguett år gammal — var Voltaires
"Candide" och den respektlöshet och groteska
humor som utmärker detta verk gjorde han
snart till sina. Redan i början av sin
kritikerbana var han fientlig mot det tyska vars
inflytande var i raskt stigande. Han skulle aldrig
tröttna att prisa det frigörelsearbete, den
ut-vädring av förlegade ideal och falsk mytologi,
den strävan efter sanning, den tolerans och
den medkänsla med de lidande och förtryckta
som utmärkte upplysningstidens bästa män och
han betraktade sig själv som en man i deras
led. Hans ungdoms ledstjärna i lika hög grad
som Levertin var George Brandes och liksom
denne ser han den moderna framstegsrörelsen
som "ett fortsättande av det adertonde
århundradets filosofiska materialism och av
revolutionen", som han skriver i
Danmarksboken. Den litteratur han älskar är den som
är hänsynslöst originell och röjer personlig
egendomlighet. Han dras till bekännarna, vilka
skriver om det de känner till och om ingenting
annat, som tränger in i sig själva och avvisar
alla utifrån kommande ideologier och ideal och
just dessa liksom deras försvarare satt trångt i
vårt land de första tre årtiondena av detta sekel.
Det fick Söderberg, Lagerkvist, Hjalmar
Bergman. Agnes von Krusenstjerna, Jan Fridegård
bland andra erfara. I "De nya poeterna" skri-
ver han om Ernst Ahlgren några ord som
skulle kunna användas som karakteristik av
det författarskap som hans hustru skulle ägna
sig åt: "Också i hennes böcker genljuder så
tidens stora krav på helhet i personlighet och
trohet mot jaget, också denna författarinna
bjuder så spetsen mot allt vad borgerliga
eftergifter, konventionell moral och vedertaget
kompromissande heter ... Och det största hos
henne, det är hennes verkligt passionerade, man
ville säga frenetiska kärlek till livet i alla dess
former och uppenbarelser." Denna sin kärlek
till en litteratur som i livskärlek och livsnärhet
höll måtten blev Sprengel trogen och under
långa tider var han en av de få kritiker som
höll denna front. Det var utan tvivel en av
anledningarna till att han utmanövrerades.
Sprengel kände sig hela sitt liv som en
en-cyklopedist omgiven av obskuranter och
mörkmän, som en åttiotalist med ett Giftasåtal
ständigt svävande över sitt huvud. Då han
översätter, kritiserar eller skaffar sig litteratur
endast för sitt nöjes skull väljer han
konsekvent sådana författare som står på denna det
mänskliga förnuftets och den nakna biktens
ljusomstrålade front.
Som journalist och kritiker hörde Sprengel
i eminent grad till dem som bevarade
kontinuiteten med forna tider, för vilka den stora
dikten ej endast var klassisk utan också levande
och verkande i nuet. Han karakteriserar i
själva verket utmärkt sig själv när han i de
tidigare nämnda artiklarna om Strindberg som
journalist kallar Strindberg en av "dessa gamla
kavaljerer, icke sällsynta på tidningsbyråerna
i andra länder, som kunna vara fyllda av
ögonblickets ön dits och opinioner, men hos vilka
det som sades och tänktes för fyrtio eller femtio
år sedan är fullkomligt lika levande och vilka
just därför vida mer än ombud i borgarråd
och parlament betraktas som statens och nära
på rasens verkliga fäder". En av dessa gamla
kavaljerer var Sprengel. I hans medvetande
läktes inga sår, tystnade inte larmet på en enda
front där upplysningsmän stått i strid med
obskuranterna, sjönk ingen modig sannings-
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
