- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
783

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Olof Lagercrantz: David Sprengel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DAVID SPRENGEL

kämpe i glömska. Därigenom fick han ofta
perspektiv på samtiden som var ovanliga.
Tidigare än de flesta insåg han arten av de dunkla
krafter nazisterna höll på att väcka till liv i
Tyskland. Var helst reaktionen stack upp
huvudet var han snabb att ta ställning i frisinnad
anda.

Även i ett annat avseende representerar
Sprengel en äldre tids litteratörer.
Hänsynslösheten i hans uttryckssätt går tillbaka till de
tider då pressen ej ännu fått det ansvarstyngda
allvar den nu äger. Hans ideal av satir är
"Candide" och "Det nya riket" och ständigt
skall han framhålla att det är nödvändigt att
gå rakt på person för att komma åt saken.
Sprengel är på sätt och vis en av de sista av
de litteratörer med vargnatur och vargbett som
levde i samhällets utkanter och som där
fullgjorde en icke onyttig renhållningstjänst. När
han gav ut sin stora kritikerantologi över Agnes
von Krusenstjerna 1935 använder han i den
monstruösa och ettriga inledningen — hans
sista försök som satiriker och kritiker — ett
språk som den svenska pressen för länge sedan
lämnat bakom sig och invektiv som inte varit
i bruk sedan Strindbergsfejden. Pressen — den
alltid mot Agnes von Krusenstjerna så
ridderlige Torgny Segerstedt i G. H. T. var som
vanligt ett lysande undantag — teg ihjäl boken.
Hade Strindberg levat och hade inte
Heidenstam varit så gammal och senil hade de nog
båda smålett en smula över denna frökenaktiga
prydhet.

Sprengel älskade den groteska humorn, de
vanvettiga scenerna i spexstil, men kunde också
vara stillsamt ironisk och kyligt objektiv.
Tyvärr förstod han inte alltid att hålla sina olika
stilistiska verkningsmedel isär. Plötsligt kunde
han i ett enda språng kasta sig från nykter
essäton in i grotesken och läsaren måste mången
gång uppfatta detta som ett utslag av rena
galenskapen. Denna brist på balans, orsakad
av de våldsamma affekter som regerade honom,
var kanske den främsta orsaken till att han

inte blev den betydelsefulla krönikör som han
hade förutsättningar för. Det var synd, ty han
var i besittning av en naturlig kvickhet, som
suveränt blandade sig med hans lärdom och
hans säkra omdöme. Hur infamt men samtidigt
roligt och träffande är inte hans omdöme om
Wirsén: "Hans dikts petiga och aldrig
lidelsefulla konstfullhet verkar nu på en, som när man
i Italien förr hörde de feta frodiga manliga
sopranerna sjunga: Man tyckte nog, att det var
vackert, man tyckte också synd om dem —
men leendet satt i mungipan." Och hur
utmärkt är inte detta om Rydberg, vilken
betecknas som en man som var dogmatisk i sitt
tänkande och slog upp i facit innan han satte
sig till problemen. "Det radikala tvivlet, den
moderna kritikerns frätande syror, dess
skoningslösa sönderrivande av alla gamla vackra
illusioners blad, allt detta som eljes brukar
att följa den verkliga djärvheten, var helt och
hållet främmande för denne blide drömmare
och stilla reflexionsmänniska. Han var
upp-täcktsfaranden inom någonting avgränsat, den
dristige rekognosceuren på ett stort, men
noggrant bestämt område. På de riktigt branta och
farliga stigarna vandrade han aldrig och sällan
känns i hans verk en fläkt från de högre
regioner, där luftens tunnhet kyler och luftens
genomskinlighet bringar en smärta och en glädje,
som i varje fall icke äro vardagens."

Jag har dragit fram detta ensidiga, men
tankeväckande uttalande om Rydberg främst
därför att den höga och kyliga luft och den
smärta och glädje som icke är vardagens som
talar ur citatet verkligen ibland finns hos
Sprengel. Det finns hos honom något sällsamt
förledande, eggande, hälsosamt frätande, något
en smula i släkt med det Ekelund ger. Denna
hänsynslöshet, denna lidelse för sanningen,
denna brandska absoluthet i kraven är ovanlig.
Sprengel visste vad den stora dikten fordrade
och han igenkände vid första blicken de
diktens stolta furstebarn varom han så gärna talar
i sina kritiker.

783.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0799.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free