- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
787

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 1. Engelsk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MODERN ANGLOSAXISK LITTERATURKRITIK

på tal om samtida poesi särskilt Hardy,
Lawrence och Eliot. Synpunkterna på den
sistnämnde finns närmare utvecklade i ett bihang
till 1926 års upplaga av "Principles". (Om man
härtill lägger en uppsats i den amerikanska
tidskriften The Dial 1926 om Gerard Manley
Hopkins — en av de första insiktsfulla analyserna
av denne victorianske särlings verk — har man
angivit det viktigaste av Richards’ konkreta
litteraturkritik.)

Richards’ mera speciella läror om poesins
psykologiska funktion finns det här tyvärr inte
utrymme att gå in på. Det må endast anmärkas,
att hans teoretiska skrifter i förbigående
innehåller träffande observationer med betydande
praktisk tillämplighet. Att hans teorier, sedda
som helhet, präglas av en övertro på psykologi
torde vara ofrånkomligt.

I Eliots och Richards’ tidigare kritik kan
man iakttaga, hur en ny smakriktning växer
fram och motiveras. Schematiskt uttryckt
innebär den uppvärdering av metafysikerna samt
av Eliot och hans motsvarigheter i nutiden och
en nedvärdering av victoriansk och
edwardi-ansk litteratur (i viss mån även av den engelska
romantiken). En betydelsefull skrift, som
verkade i samma riktning, var Robert Graves’ och
Laura Ridings "Modernist Poetry" (1926;
lättast tillgänglig i Graves’ "The Common
Asphodel", Hamish Hamilton, 1949). Mer än
andra sysselsätter sig dessa båda samarbetande
författare med en analys av den modernistiska
poesins teknik; boken ger ett belägg på Eliots
påpekande om vad sinnet för fakta, särskilt
yrkesutövarens blick för sådana, betyder för
förklaringen av dikt. En liknande
promodernis-tisk tendens hade Virginia Woolfs "Mr. Bennet
and Mrs. Brown" (1924). Denna essä är i
hög grad tal i egen sak. I fråga om konstnärlig
språkbehandling står den — liksom hennes
essäistik i allmänhet — mycket högt.

En publikation, som tycks ha spelat en
avsevärd roll, var The Calendar of Modern Letters
(1925—27). Tyvärr har jag varken
kunnat uppdriva dessa tidskriftsårgångar eller det
urval ur dem, som F. R. Leavis gav ut 1933

under titeln "Towards Standards of Criticism".
Här kan därför endast hypotetiskt antecknas,
att The Calendar synes ha varit ett viktigt
mellanled mellan de företeelser i engelsk kritik,
som ovan berörts, och Leavis’ egen tidskrift
Scrutiny. Till den sistnämnda blir det anledning
att återkomma i det följande.

En uppmärksammad kritiker, som dock
knappast är av större principiellt intresse, är
Herbert Read, Eliots medredaktør i Criterion.
I "Psychoanalysis and Criticism" (1926; ingår
under titeln "The Nature of Criticism" i
"Col-lected Essays", Faber and Faber, 1938) sökte
han på ett eklektiskt och tämligen
motsägelsefullt sätt använda element från olika
psykoanalytiska lärofäder för att bygga upp ett
lit-teraturkritiskt system. Man söker emellertid
förgäves efter praktiska tillämpningar, som
visar teorins användbarhet. Även när Read
skriver om en så till psykoanalys inbjudande
författare som Swift (också i "Collected
Essays"), avviker hans framställningssätt föga
från det sedan gammalt vanliga. Hans
viktigaste insats blev den han gjorde som
introduktör för surrealismen ("Surrealism and the
Romantic Principle", 1936; lättast tillgänglig
i den inledningsvis omtalade kritikantologin).

Den från teoretisk synpunkt intressantaste
enskilda insatsen i modern engelsk
litteraturkritik vid sidan av Eliots och Richards’ är den,
som gjorts av den sistnämndes lärjunge
William Empson. Hans produktion är inte
omfattande, men den är synnerligen uppslagsrik
och vittnar om ett ovanligt väderkorn för
problem.

Empson har publicerat två litteraturkritiska
arbeten. Det första heter "Seven Types of
Am-biguity" och kom ut 1930, då författaren ännu
var en helt ung man. Det föreligger numera i
en ny upplaga (Chatto and Windus, 1947);
denna är obestridligen en rätt trasslig läsning
på grund av att Empson flyttat upp
originalupplagans noter i texten och sedan tillagt
ytterligare en notapparat. Den andra boken heter i
sin 1935 utgivna engelska upplaga "Some
Versions of Pastoral"; en amerikansk upplaga

737

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0803.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free