Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
mer Arts Council antagligen att bli
översvämmat av manuskript som redan har blivit
refuserade av alla förläggare och
tidskriftsredaktörer i London. Och tanken på hur många
sådana manuskript det finns kommer mig att
bäva — jag vet av egen sorglig erfarenhet att
den hemliga ambitionen att bli poet är vida
spridd. Man skulle kunna tro att London till
största delen bebos av "mute, inglorious
Miltons" — men de är ingalunda stumma.
Parnassens förberg är strödda med deras skräp.
Kort sagt, om poesi fortfarande skall ges
ut, måste publiken övertalas att köpa den. Det
finns bevis nog för att den tycker om poesi
och njuter av den, åtminstone när den läses
upp i radio eller på annat sätt. The Apollo
Society som är lierat med Arts Council kan
till exempel fylla en hel teater en
sommareftermiddag med ett program som består av musik
och versläsning, och man har beräknat att
lyrikuppläsningarna i BBC:s exklusiva "Third
Programme" åhörs av omkring 40 000
lyssnare. Det är svårt att förklara hur detta
"köpmotstånd", som reklamexperterna kallar det,
har uppstått och varför det i närvarande stund
har en sådan styrka att bara några hundratal
av alla dessa som erkänner sig älska poesi är
beredda att betala lika mycket som priset på
en dubbel whisky för en ny diktsamling. En
diktsamling som inte nödvändigt behöver vara
av en relativt okänd lyriker som Douglas Le
Pan "The Wounded Prince", David Campbell
"Speak with the Sun" eller Sheila Wingfield
"A Cloud across the Sun", utan av någon redan
erkänd poet som Edwin Muir, Vernon
Wat-kins eller Kathleen Raine, för att endast nämna
tre märkliga, mindre poeter som jag vet skulle
skriva mera poesi om de inte var tvungna att
slösa krafter på att försörja sig med
journalistik, översättningsarbete och
recensentverksamhet.
Det finns emellertid ett sätt att bryta detta
motstånd som ännu inte har prövats och som
jag tror kanske kunde lyckas. Jag tvekar att
kalla det Book of the Month-metoden, ty som
F. V. Morley nyligen har påpekat i en vägande
artikel i Journal of the National Book League,i
är det just denna metod att tvångsmata
publiken och välja ut vad den måste läsa som särskilt
i Amerika har befordrat den obehagliga best-;
sellermentaliteten och skadat försäljningen av
böcker av icke-bestsellertyp. Och ändå tycker
jag att det finns en del som talar för vad jag
måste kalla ett "Poetry Book Society" under
ledning av ett antal förläggare som ger ut god
poesi och är beredda att medverka till att
främja dess försäljning i anspråkslös men
regelbunden form, en försäljning som
åtminstone skulle trygga dem mot förlust. En sådan:
organisation skulle skilja sig från redan
existerande "Book Societies" och "Book of the
Month Clubs" därigenom att den vore
ickekommersiell, ty dess främsta motiv skulle inte
vara ekonomisk vinst. En kommitté sammansatt’
av litterära rådgivare från skilda förlag skulle
varje månad välja ut en diktsamling som
medlemmarna i poesiklubben skulle åta sig att köpa,
med möjlighet att välja en annan volym eller
volymer som också rekommenderades av kom-i
mittén. Medlemsantalet behövde inte uppgå till
mer än tolvhundra för att garantera att
åtminstone tolv diktsamlingar om året kunde ges ut
utan förlust för sina förläggare och med åt->
minstone någon ekonomisk vinst för sina
författare.
Något initiativ i den stilen vore säkerligen1
värt ett försök, ty därförutan kommer kanske
utgivningen av modern poesi i bokform att
helt upphöra. Publiceringen i tidskrifter och
"små magasin" skulle då bli poetens enda möj-1
lighet att nå publiken, en möjlighet som även
i bästa fall är helt otillräcklig eftersom få ont
ens några läsare någon längre tid minns eller
tar sig för att läsa om en dikt som har stått i
en efemär publikation. Det är förvånande och
i själva verket uppmuntrande att med
nuvarande ekonomiska svårigheter några
anspråkslösa magasin fortsätter att ägna en stor del
av sitt utrymme åt ny lyrik, även om deras
upplagor är rörande små och deras utsikter till
lång livslängd notoriskt små. Poetry Quarterly
och Poetry (London) fortsätter sin tappra
79?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
