- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
801

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Holger Ahlenius: Kobran och ormtjusaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KOBRAN OCH ORMTJUSAREN

tänkbara sätt — var det den hämndlystna,
hat-sprängda furian som förde rakkniven.
Ögonblicket innan hade hon nedskrivit sina sista
ord, som gick ut på att inga papper fick
förstöras. Hon ville vara säker på sin hämnd —
och hon fick den! Det finns vittnesbörd om,
att det gift, som kobran ingöt hos den som
försökte tämja henne med ormtjusarkonster,
spred sig i hans blod och verkade högt upp i
hans sena ålderdom — han överlevde henne i
nära fyrtio år — och ännu i dag har det inte
förlorat sin kraft tack vare hennes stora
litterära begåvning. Böök har på ett imponerande
sätt korrigerat sig själv — imponerande,
därför att det utan tvivel krävt självövervinnelse
— och är därigenom skild från målet, men
sedlighetszeloter, moralsadister och kritiklösa
känsloromantiker kommer sannolikt återigen
att kasta sig över den som inte kan försvara
sig och inte har efterlämnat någon dagbok,
där han idealiserat sina egna motiv, gjort om
sina svagheter till dygder och tillrättalagt
verkligheten för sina syften. I sanning, Georg
Brandes var lättsinnig i flera avseenden och har
dyrt fått betala för det.

Hans förhållningssätt gentemot Victoria är
knappast så svårt att begripa. Han var van vid,
delvis uttråkad av kvinnornas hyllning och
efterhängsenhet, och Victoria föreföll inte att
utgöra något undantag härvidlag. Av bara
farten tycks han ha brukat sin sedvanliga
orm-tjusarrutin och har sålunda spelat på sin
sensuella charm, sin intelligens, sin lärdom och
sin konversationstalang utan att ana hur
fruktansvärt farlig hon var. Av porträtten att döma
har Victoria varit attraktiv, och kryckorna var
bortlagda. Att hon var en självständig och
betydande personlighet, kan han inte ha undgått
att märka. Men därtill kom, att han redan i
början av deras bekantskap oförsiktigt nog
berättade för henne, att inget eggade honom så
som en kvinnas ryckvisa kallsinnighet, att det
alltid varit "Isjomfruer" som gjort honom
ursinnigt kär. Det har han inte berättat för döva
öron. Victoria har gjort den intermittenta
kallsinnigheten till utstuderad taktik, vilket passade

henne desto bättre som hon själv var ett stycke
Isjomfrue. För henne hade det sexuella sedan
unga år varit skuldbelagt, och den ovetande
flickans upplevelse av äktenskapets fysiska sida
hade givit henne en chock, som hon aldrig
hämtade sig ifrån och som hade gjort henne
hämmad intill frigiditet. Brandes har inte varit
den ömme, hängivne och tålmodige älskare som
möjligen kunnat förlösa hennes infrusna
känsloliv. Varje sund och riktig kvinna är
lycklig över att vara åtrådd, åtminstone av den
man hon älskar. Victoria kände det som en
skam. Hon ville bli älskad som personlighet,
inte som kvinna, men efterhand inregistrerade
hon med välbehag, att hon nu inte längre var
kysk på grund av brist på tillfällen. Hon hade
varit frestad men tackat nej. Det var att
upphöja sina egna hämningar till förtjänst,
oändligt karakteristiskt för den förljugna
hysterikan. Det dröjde alltså innan hon fann behag
ens i flyktiga närmanden, men även när hon
börjat göra det och gjorde det allt starkare,
förblev hon vad fransmännen kallar en
demi-vierge, en av de osunda kvinnor, som går med
på "tout excepté ça". I månader lät hon kyssa
och karessera sig men vägrade att ta steget
fullt ut, uppträdde ibland rent utmanande
såsom i denna seen från 4 nov. 1887:

Hon skrattade till, kastade sig tillbaka med nacken
mot hans axel, smidig och böjlig med armarna bakåt
kring hans hals. "Nej nu gör du mig ju rent tokig!"
utbrast han hastigt. Hon ställde sig ögonblickligen
rätt, hon blev åter rädd för detta grova, stygga, som
skulle komma in emellan dem — komma som en
frostnatt efter sensommarsol och härja allt vad den lockat
fram (sid. 239 f.).

Är det att förvåna sig över, att Brandes tog
detta för hyckleri, att han inte förstod denna
halvhet, detta osmakliga växelspel mellan
eftergift och förhållning? De var dock inga
skolungdomar. Kunde han få någon annan
uppfattning än att hon i grund och botten ville, men
att hon krånglade och chosade och sökte egga
upp honom med låtsat motstånd? Hur djupt
taktiken bottnade i hennes tvekluvna och
splittrade väsen, kunde han inte gärna veta, han

801

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0817.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free