- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
805

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teater krönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

en politiskt social, fränt antiborgerlig tendens
är absolut tydligt. Frederik Schyberg menade
visserligen att Köpenhamnsföreställningen, där
Berthe Quistgaard var Lucienne och Peter
Malberg hennes man, överdrev den tendensen till
förfång för det uppsluppna, groteska
farslynnet och den rent "olitterära" teater, som också
finns i pjäsen. Men lika säkert är att
göteborgsföreställningen underdrev den, utan att
jag därför vill säga att farslynnet och teatern
tillgodosågs bättre. Den del av kritiken som
kastade ut barnet med badvattnet, d. v. s.
pjäsen med föreställningen, bar sig dock mindre
välbetänkt åt. "Lucienne och slaktaren" är
ingen särdeles finkänslig pjäs, men utan tvivel
är den begåvad, kvick, och sceniskt effektfull,
och saknar ej heller s. k. ärende. Författaren
till "Det gröna stoet" är fullt igenkännlig också
i detta tidiga arbete.

Regin i Göteborg var Helge Wahlgrens. Den
starkaste skådespelarinsatsen gjordes i mitt
tycke av Töre Lindwall som Luciennes stofil
till man. Masken med de rynkiga dragen och
råttänderna var redan den förträfflig, och
typ-träffningen fullbordades sedan på ett genialt
sätt genom smådrag i spel och diktion. Saft
och färg hade också flera perifera bifigurer;
Sven Milianders gamle läkare och Maria
Schild-knechts sladdergumma minns man t. ex. inte
utan ett gott löje.

För övrigt har månaden varit rätt fattig på
teaterhändelser. "En handelsresandes död" har
fortsatt sin jämna spridning som oljan över
vattnet och intagit Norrköping och Linköping
(16 nov.). Det hade sitt givna intresse att se
oldmeister Victor Sjöström i Willy Lomans roll,
men någon överraskande nybelysning fick
varken den eller stycket i övrigt. Kanske kan man
dock säga att denna föreställning mer än de
tidigare koncentrerade sig på
generationsmot-sättningsmotivet, alltså omöjligheten för fadern
och sonen att komma till tals med varandra,
trots ömsesidig god vilja. I Stockholm har
Dramatiska teatern gästats dels av Elisabeth
Bergner (19 nov.), som i uppläsningar visade
vad hon alltjämt besitter av skicklighet,
känslighet och förmåga att illudera naivitet; dels
av Old Vics yngre avläggare i London, Young
Vic, som visade oss George Devines version av
Shakespeares "En midsommarnattsdröm" (30
okt.). Det nya och otraditionella i den är inte
att Mendelssohns musik avlägsnats såsom
alltför romantisk. Det har gjorts förr, bl. a. av den
store Granville Barker i en uppsättning för över

tretti år sen. Inte heller att Pucks roll
anför-trotts åt en man. Det är ju egentligen det
naturliga: Puck är trollnystanet, samma ord som
det svenska "puke", och texten poängterar ju
gång på gång hur han far och flyger och rullar;
någonting av flicka har figuren alls inte, men
väl mycket av rackargrabb. Det var också en
manlig skådespelare, Hay Petrie, som hade
rollen och gjorde furor i den i Basil Deans och
Fokins berömda iscensättning på Drury Lane
av år 1924. Senare har det ofta skett överallt
utom i Sverige; bl. a. använde Reinhardt i sin
filmversion Mickey Rooney, som blev
"upptäckt" då. Men vad som veterligen var
splitternytt var maskerna, och framför allt plastiken,
som lagts på Oberon, Titania och hela
skogsfolket. Inga tyllklädda balettdansöser och rara
utklädda småpysslingar här — kråmande
fåglar, igelkottar, steklar, spindlar, och vajande
träd har fått släppa till rörelseschemat för dessa
underliga varelser med oansvarig leklusta och
tanklös grymhet i kroppen. En sträv genuin
lukt, en hes vildmarkston har så bragts in i
skådespelet, som bara mår väl av det; där blir
så alltför lätt och alltför ofta alltför mycken
sötma. Individuellt och skådespelarmässigt stod
den engelska truppen däremot inte på
anmärkningsvärd nivå efter svenska förhållanden.
Dock måste ett kryss göras för Peter Duguid
(Starveling), Anthony van Bridge (Bottom)
och Pierre Lefevre (Quince). De gestaltade
sina respektive hantverkare i många scener väl
skåkigt och bråkigt enligt svenska begrepp, så
är den engelska stilen och traditionen; men
dessemellan med en frodig festlighet, som man
aldrig sett prov på i Shakespearekomik på den
här sidan Nordsjön.

Studiescenen (11 nov.) i Stockholm har
sammanställt ett program av två korta pjäser
av ungdomar från grannländerna, dansken
Svend Baches "Fyra visor" och norrmannen
Finn Carlings "Glaskulan".Som jag varken har
läst pjäserna eller sett föreställningen är jag för
omnämnandet helt hänvisad till dagspressens
recensioner. Det är tydligt att bägge styckena
är av en melankolisk ton och handlar om
kärleksupplevelser, som manas till liv av minnet
och fantasien. Alla kritiker, som överhuvud
jämför pjäsernas värde, är ense om att den
senare är den mer betydande, om än också den
av somliga anses vara väl bagatellartad och
av andra väl tydligt påverkad av Tennessee
Williams.

Ingmar Bergmans "Rakel och biografvakt-

805

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0821.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free