Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
mästaren" och Stig Dagermans "Streber" har
vidare presenterats för stockholmspubliken;
det förra skedde på Boulevardteatern (9
nov.), det senare på Lilla Dramaten (23
nov.). Ingendera är ju någon riksnyhet, och
det må väl därför vara tillåtet hänvisa till
tidigare omnämnanden i denna tidskrift (oktober
1946 resp. sommarnumret 1948). Men
sammanträffandet frestar till vissa jämförelser, som
kan vara nog så intressanta. Bergman och
Dagerman stod väl som dramatiker ungefär på
samma nivå av erfarenhet och ryktbarhet, när
de skrev sina respektive pjäser. Strävan till att
få fram något teatermässigt klatschigt är lika
påtaglig i båda fallen och enligt min mening
inget odelat pius. Men det är ju också tydligt
att Ingmar Bergman är den vida säkrare när
det gäller bedöma vad som går och inte går
på seen. De retrospektiva berättelser som är
nödvändiga i "Rakel och biografvaktmästaren"
är omsorgsfullt uppskivade i småbitar och
instuvade i det dramatiska sammanhanget, det
enda som där kan irritera är att man ser för
tydligt hur och varför det är gjort så. Men
Dagerman låter berätta hela historien om det
självmord, som ingår i förloppet, i ett enda
långt odramatiskt svep av en enda person, och
återkommer till detsamma i scenen därpå lika
odramatiskt, något som Ingmar Bergman aldrig
skulle ha fallit på idén att göra. (Påhittet med
trapetsen, för att få höjddimension och
okonventionell sprätt på en kärleksscen, är däremot
något som Ingmar Bergman mycket väl kunde
avundas Dagerman, det är i hans egen anda.)
Båda pjäserna rör sig med en s. k. bov, en
radikalt ond människa. Men Ingmar Bergman
är den ende som vårdar sig om att dissekera
sitt exemplar en smula, inte av psykologiskt
analysbehov, kan man frukta, men därför att han
vet att annars blir verkan på åskådaren
obetydlig eller ingen. Dagerman däremot staplar bara
ogärning på ogärning och intrycket blir allt
mattare och mattare. Det finns en gräns mellan
buse och demon, vilken det inte är allom givet
att överskrida. Det går inte med bara yttre
medel. — Av de livsåskådningar, man skymtar
bakom pjäsernas teatraliska attiralj, är
Dagermans mig mycket närmare och mer sympatisk
än Bergmans, men det är en annan historia.
En jämförelse mellan de båda slutscenerna
säger mycket. Den i "Rakel" är oerhört
effektfullt upplagd, och går nästan in, men bara
nästan: vid närmare eftertanke rynkar man
pannan och skäms för att man höll på att
gripas, för så haitiöst och tomt tycker man det
är bakom de pretentiösa replikfasaderna.
Slutbilden i "Streber" går däremot med rak logik
fram ur det föregående. Också den är
effektfullt tänkt: strebern som uppe i sitt fönster i
sommarmorgonen ser ut över den tomma
Hornsgatan och ropar ut sin triumf för de små
människorna där nere och visar dem sina
fotsulor, som tycks mycket större än de, utan att
ana hur murken hans piedestal är och att han
därnedifrån ser lika liten ut som någonsin de
där nere. Men det är en romanförfattares
vision, inte en dramatikers. På scenen duger
den föga.
Framförandet av "Streber" var på alla
händer, även regissörens, av en hög kvalitet, som
lät verkets såväl styrka (realismen) som
svaghet (den melodramatiska demonin) framstå i
klaraste ljus. Holger Löwenadler som strebern
Blom var trovärdigare än de skumma dåd han
hade att bedriva, och Adolf Jahr var en gedigen
John Nilsson. Om det var litet mer chargerat i
spelets periferi, t. ex. Rune Carlstens direktör,
som jag aldrig kommer att glömma, och Hans
Sundbergs härskne yngling, så var det bara i
överensstämmelse med ofrånkomlig och
välmotiverad tradition. Den renhårige Åke spelades
renhårigt av Jarl Kulle, med gymnastisk spänst
och övertygande övertygelse i
diskussionsscenen (en av pjäsens äktaste, dock alltför
utdragen ).
Också om framförandet av "Rakel och
biografvaktmästaren" är nästan bara gott att säga,
fast Stig Olin inte alls motsvarade den typ jag
skulle vilja ha som pjäsens Kaj. Ruth Kasdan
var inte färdig med den kvinnliga huvudrollen
vid premiären, men enstaka moment var mycket
fina, om ock sammangjutningen fattades. Och
sist men ej minst imponerade Börje Mellvig än
en gång genom ett på samma gång lugnt och
intensivt spel. Regissören John Zacharias hade
heder av sitt verk; säkerligen är han mannen
att nästa år föra vidare stadsteatern i
Hälsingborg, startbrädan för de flesta av våra artister
och hela rikets lilla experimentteater.
Apropå Hälsingborg, så har serien av
middagsprogram där nere fortsatts med Sartres
"Stängda dörrar" (19 nov.), med Kerstin
Rabe, Ingrid Östergren och Rune Turesson i
de tre huvudrollerna. Göteborgs
studentteater framförde den 14 nov. Werner
Aspenströms "En clown måste ha gått vilse", som
visade sig ha vissa förutsättningar ej blott som
radiopjäs. I den återstående teaterstaden,
Malmö, har de gamla programmen löpt utan
nya premiärer under månaden.
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
