- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
808

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

onekligen sublim, men inför de väldiga
meningskonstruktionerna som inte möjliggör
någon nämnvärd lyrisk andhämtning kan nog
tyvärr en modern lyrikläsare inte känna mycket
annat än en viss trötthet och ett lätt vemod
över sin förvekligade receptivitet. "De vita
tänderna" som behandlar den underbara
apokryfiska berättelsen om Kristus och den döda
hunden har Sikelianos också lyckats förläna en
mångordig monumentalitet som svär mot den
glimt av snabb djupsinnig belysning, som är
essensen i denna till sitt väsen mycket korta
legend.

Till det inte minst förtjänstfulla i denna
innehållsrika bok hör de översättningar av Paul
Claudel som får stå som vattendelare mellan
de båda grekerna och de båda spanskspråkiga
skalderna. Den stora dikten "Tokyos inre mur"
vore säkerligen värd en mera ingående analys
än anmälaren skulle kunna åstadkomma. Och
den magnifikt modulerade, vemodigt patetiska
dikten "Rimbaud" med sin starka
konkretisering och sitt stänk av tung komik, egendomligt
understruket av de liturgiska långversernas
slutrim, är tillräcklig för att väcka ett annars
kanske tämligen slumrande intresse för den
skald som kallats "det tjugonde århundradets
Calderon". Åke Jajyzon

VID EN GRÅ FÖRTRÖSTANS
SPEGEL

Sven Alfons: Backspegel mot gryningen.

Bonniers 1949. 5: 75.

Minnet, det levande men ur psykologisk
synpunkt egendomligt avlägsna minnet av alla
livets sommarnöjen, vita verandor,
smultronställen, är ett huvudtema i Sven Alfons’ tredje
diktsamling "Backspegel mot gryningen". Men
hans behandling av detta tema liknar mycket
litet föregångarnas i denna högt älskade genre.
Den nästan intimistiska realismen i dikten
"Sång till den storm som skall komma" tjänar
inga narkissosmässiga erinringsändamål, den
ger endast den nästan ointresserat
melankoliska ramen för skildringen av ett symboliskt
moment, ett moment i moll, i svart och rött,
och dess psykiska verkan och metafysiska
betydelse för några nästan symboliska
villamänniskor, som i slutstrofen efter en vändpunkt,
långt efter förändringen i väntan på en
verkligare och inte bara symbolisk katastrof sitter
"med alltför många armbandsur i en tickande

liten salong". Dikten står att läsa i den
avdelning som kallas "Till tryggheten", och i den
förlorade trygghetens tecken är samlingen
skriven. Men tryggheten blir inte föremål för
någon onyanserad idealisering. Det fanns
inslag av smärta och sorg och död i det förlorade
paradisets skuggiga harmoni:

Var är trädgårdens prakt,

gräsland och ve vid en bäck.

Smärta av skuggornas spel.

Smärta av fågelsträck.

Där var mitt hjärtas skål dock hel

rymmande klunk av sky

och spillspår av månvakt.

Livet var där en ny

munfull av det som jag drack.

Döden var drömmande del

av trädgårdens trakt.

Men helheten fanns där alltså. Men nu är
helheten fördriven, tillvaron har splittrats i
skärvor, det vackra landskapet har blivit "en
likgiltig arkipelag". Man möter uttrycket i den
egendomliga, svårtillgängliga och magnifika
dikt som kallas "Vid en grå förtröstans spegel",
en med invecklad konstfärdighet, med nästan
oskönjbara konstgrepp sammanvävd
diktgobeläng, där ledmotiven följer varandra och
översköljer varandra som vågor. Vattnet är också
ett väsentligt ledmotiv i dikten: höstens väta,
fläckar av fukt, lergravens vattenstånd, regnet
i äpplegården, sirenernas växelsång,
havssvallet från odyssén. Från ett trångt och bedövande
höstackord vidgar sig alltså diktens musik
undan för undan intill finalens korta högtidligt
förklingande "adriatiska" andhämtning. Som
på en tavla med collage har poeten — för att
öka konkretionen och tidskoloriten vid
tillbaka-blickandet i backspegeln — här och var i sitt
mönster placerat in främmande föremål med
skarpa konturer: "ett vattenskadat litografiskt
blad (1800-tal) snyftar i esplanaden", en bild
från Stockholmsutställningen 1897 är
"bedrövad av soldis till en blek lycka". I detta
ständigt skiftande landskap flyttar poeten
oupphörligt spelets första bricka "Den siste barden",
en figur som poeten uppfattat och framställt
med solenn deklamatorisk ironi av besynnerlig
verkan. Den siste barden är den välkände gamla
herrn på den höstliga parksoffan, kanske
identisk med räntmästaren i det torra tegelbruket,
van vid många flugor och "med ett leende som
en halvgammal kvinnas hår". En smula
släktskap räknar han kanske med siaren Teiresias
i det öde landet men förblir dock en
självständig kusin, mäktig förtvivlan och vrede "men
till väsentlig del elev, vek, förfallen". Kanske

808

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0824.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free