- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
813

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

sin tid: det slutande 1800-talets jordproletärer
snarare än 800-talets. En liknande prägel av
modernitet vidlåder också Vite Krists präster,
som utmålas som snikna, lögnaktiga och
reaktionära och som huvudsakligen frälser själar
genom att utlova materiella förmåner. Man
vågar kanske förutsätta att de prästmän som
skickades ut för att sprida evangeliets ljus över
Norden både var hårdföra och listiga personer,
men den syn på klerikala element som här
kommer till uttryck är nog mindre fornsvenskt
inspirerad än allmänt kulturradikal. I Fridegårds
produktion är den för övrigt lätt att följa
tillbaka ända till den melodiskt perfida lilla dikten
"Avskedet" i "Den svarta lutan".

Vad huvudpersonen Holme beträffar har det
redan framhållits att han är intressant och
komplicerad — och intressant komplicerad — men
ändå inte riktigt tillfredsställande. Tvärs genom
de tre volymerna har han alltmera utvecklats
i riktning mot en övermänniska, en hjälte, en
mytisk figur som vandrar sin väg rakt fram,
lika obekymrad om männens avund som om
kvinnornas beundran. I början gick det
tämligen smärtfritt att karakterisera honom som
en Lars Hård-typ, förflyttad till primitiv miljö
under bevarande av stingsligheten,
protestbehovet och revanschhungern men inte av
slagfärdigheten och det infernaliska självgäckeriet.
Men de hårdska karaktärsdragen har så
småningom skrapats av Holme. På slutet är
träl-smeden egentligen en fridens och fredens man,
nedtyngd av dualismen mellan sitt sociala
ressentiment och en brytningstids tvekan och
skepsis, en ordkarg och avradikaliserad själ
som från sin position i frihetsfalangens mitt
drömmer om jordbrukets rytmiskt
återkommande mödor och bortom de otaliga dråpen,
det oavlåtligt strömmande blodet tycker sig
skönja en väg till förlikning och samarbete.

Men Holme har också en efterhängsen
anstrykning av hjälte, både i ordets goda och
mindre goda bemärkelse. När man på avstånd
iakttar denne man, som utrustats med alla
tänkbara företräden och i synnerhet företräden som
torde ha ansetts representativa under
vikingatiden: råstyrka, yrkesskicklighet och förmåga
att tygla kvinnor, kan man knappast underlåta
att ställa frågan: Hur har en så överlägset
begåvad särling kunnat skjuta upp ur denna
ofruktbara jordmån? På något sätt står han
utanför och ovanför den kategori vars
intressen han försvarar, och även om Fridegård med

Erik Lindorm kan hävda att "den är ingen
träl som ej känner sig som träl", så undrar
man vilka arvsanlag och yttre betingelser som
har samverkat till att just Holme inte känner
sig som träl. Hans personlighet är gåtfull och
motsägelsefull, han framstår som en social
frälsare, så medveten, reflekterande och framsynt
att han lyft sig i håret över sitt ursprung och
av egen kraft utplånat kastmärket från sin
panna. Den revolt han får till stånd blir på så
vis mindre en utlösning av djupgående
tendenser i en utpinad folksjäl än frukten av en unik
och privilegierad individs energiskt bedrivna
agitationsverksamhet. Det försvagar det
avsedda intrycket av kollektiv kraftsamling.

Men Fridegård har naturligtvis inte i främsta
rummet eftersträvat att skriva en historiskt och
psykologiskt oantastlig romanserie. Han har
varit ute i ett socialt-etiskt ärende (mot slutet
infiltrerat av ett mindre väsentligt
antiklerikalt), och ur den synvinkeln har den nu
slutförda krönikan sin mycket specifika vikt, sitt
bistra allvar och sin stora meningsfullhet. Rent
litterärt står kanske inte den sista delen i
jämnhöjd med de bägge föregående; någon, så brett
målerisk toppunkt som midvinterblotet i
"Trägudars land" eller stormningen av de kristnas
spannmålsmagasin i "Gryningsfolket" finns
knappast i "Offerrök". Visserligen
förekommer även här en blotskildring, ångande av
uppslitsade djurkroppar och hektisk brunst, en
orgie i promiskuitet nedanför det grovt
naturalistiska belätet av fruktbarhetsguden, men i
jämförelse med den tidigare skildringen får den
karaktären av lätt retuscherad och på samma
gång bleknad kopia. Och visserligen präglas de
inströdda batalj bilderna av ett slags tung
slagstyrka, kongenial med ämnet, men också här
gör sig en viss upprepning, ett visst
motivslitage gällande, även om det villigt ska erkännas
att våra förfäders ganska fantasilösa
avlivningsmetoder knappast inbjuder till en mer subtil
nyansering.

Vad man inte heller undgår att märka är att
den kärva och urnordiskt lakoniska humor som
vasst glimmade till i de tidigare volymerna här
lyser med sin frånvaro eller har urvattnats till
folkkomik av mindre speciellt slag. Avsaknaden
av sarkasm och torrhumor kan förefalla
betydelselös i ett så allvarsdigert verk som
"Offerrök", men är det knappast med hänsyn till den
märgfulla tonart berättelsen är hållen i.
Snarare kan bristen tas som ett tillfälligt trötthets-

813

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0829.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free