Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
människa. Han gör det i en roman som är full
av liv, humor och fräna dunster men också av
mjukt gräs och solsken och klara morgnar i en
fast och åskådlig realism. Ingrid Arvidsson
MÖRK NOVELLIST
Sven Rosendahl: Svartstarr. Tiden 1949.
8: 50.
Det om få veckor för att inte säga dagar
obönhörligt hädangångna 40-talet har vad
prosan beträffar kanske främst inneburit en inte
alltför oförklarlig uppslutning kring
neuros-psykologi och ensamhetsbesatt introspektion,
kring en allt subtilare själsanalytisk
djuphavs-forskning, gärna då i förbindelse med
Kafka-symbolik och existentialistisk
problemtillspetsning. De människor som skildrats har inte
sällan varit stadsmänniskor, med storstadens
hetsrytm stingande i blod och nerver; det har
emellertid också givits exempel på diktare som
sökt sig till ett annat slags människor, till de
avlägsna bygdernas, de ensliga byarnas
invånare där den skenbart så lugna och solida
vardagstillvaron ju ingalunda utesluter mörka
konfliktklyftor och inflammerade spänningar.
Främst av dessa diktare vill man kanske då
nämna Stina Aronson, som först fann sig själv,
sin djupaste egenart och innersta växtgrund
när hon började berätta om ödemarksborna
längst uppe i norr, infrusna i kärvt realistiska
situationer men också omflammade av
polstjärnans visionära eldskimmer. Hit hör
vidare Björn-Erik Höijer, de lappländska
gruvsamhällenas inträngande skildrare samt Tage
Aurell vars raffinerat lapidariska berättelser
ju uteslutande ger avsnitt av och inblickar
i folklig livsföring. Till denna mästartrio
ansluter sig nu med fullt berättigande Sven
Rosendahl, en författare som alltsen början
av trettiotalet så gott som varje år
uppenbarat sig på bokhandelsdiskarna med efter
hand allt fullvuxnare böcker utan att dock
riktigt bränna igenom. Men hans senaste bok,
novellsamlingen "Svartstarr", borde verkligen
tillförsäkra honom en plats bland våra allra
intressantaste prosaister. Han framträder här
i helfigur: en både nedkylt saklig och glödgat
inlevelserik människoskildrare som genom en
till synes ganska outtömlig motivkännedom
förmår skänka sina gestalter och händelser ett
bakgrundens speciella djupperspektiv;
samtidigt en virilt målmedveten språkskulptör vars
stil verkar tuktad och hamrad till sträng
reliefverkan. "Svartstarr" är en diktares verk, en
särpräglad och avvikande prestation som man
inte kommer förbi.
Rosendahl skulle mycket väl ha kunnat kalla
sin novellsamling Svartböle: det är namnet på
den by i vilken eller i vars omedelbara
grannskap alla hans — man vill ogärna säga —
diktade personer hör hemma. Man bör tydligen
lokalisera den till nånstans högt uppe i den
norrländska lappmarken i gränstrakterna mot
Norge: en avsides skogsby, hopkrupen under
väldiga fjällstup, speglande sin fattiggrå
oansenlighet i en liten stillsam myrsjö. Rosendahl
tycks ha levt sig in i denna bys människor på
ett nästan fysiskt påtagligt sätt, han har med
en smidighet som är mer än virtuos krupit
innanför skinnet på dem och med oansträngd
förtrolighet gjort deras upplevelsesfär, deras
erfarenhetsvärld, deras verklighet till sin egen
samtidigt som han på ett märkligt sätt förmår
betrakta dem utifrån, ser dem som lurviga
skogstroll och patetiska fågelskrämmor. Det
mest anmärkningsvärda i hans
människoskildring är kanske hans förmåga att med en
förening av vindsnabb intuition och tålmodigt
lurpassande fånga det inre
orsakssammanhanget och motivmönstret, det skygga spelet
av psykologiska faktorer och drivkrafter mitt
inne i den grovt materiella tillvaro som dessa
tungfotade fjällbönder stampar omkring i.
I det rika persongalleriet möter man först
den från landsvägsbygget nere i Vilhelmina
stolt hemvändande sjuttonåringen, vars sturska
manhaftighet emellertid snart krymper ihop
till villrådigt stammande och vars desperata
brännvinsheroism ingalunda lyckas
undanskymma den isande modersskräcken. Där är
vidare historien om den orkeslöse gamle som
för att bryta sin ålderdoms isolering tar sig
för att skriva brev till sig själv och på så sätt
bygger upp en förväntansfull illusionsvärld
som dock brutalt slås sönder av den förgrämda,
brevlösa sonhustrun. I den kanske lite för
demonstrativt effektfulla "Lång resa" skildras en
annan åldring, en gammal gumma som natten
innan hon ska företa sitt livs första resa tvingas
ge sig ut på den allra längsta resan av alla.
Här snuddar författaren för övrigt vid en
äktenskapsinteriör som får sin definitivare
utformning i samlingens kanske bästa novell
"Säverts", en utomordentligt välberättad och
slagfritt gripande historia om den tragikomiskt
beskedliga halvlappen Säverts vars övermodiga
utkastarhumör strax stryps till när hustrun
818
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
