Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
är inte namnet för dagen. Å andra sidan får
man akta sig att alltför lättvindigt komma
klistrande med nya etiketter, det må stå Kafka, Gide,
Faulkner eller Camus på dem. Det
påverkningshistoriska förfarandet ger så lätt efemära
resultat och ställer så ofta rättvisan i skymundan.
Man får inte glömma att genren "onda sagor"
— just den som en bred falang av unga
författare för närvarande tycks odla —- är en evig
genre, om också sätten kan vara en smula olika.
Det sagolika eller makabert fantastiska draget
hos en Lagerkvist eller en Kafka har sålunda
förskjutits och vad man numera sysslar med
är hur individen under samhällets tryck drivs
till patologiska eller hysteriska reaktioner och
hur hon löper amok i sina försök att nå fram
till en frihetsupplevelse, en befriande handling.
Det är märkvärdigt att iaktta hur alla dessa
böcker liknar varann. Jag tror inte det räcker
om man påpekar att vissa drag i Georg
Stenmarks debutbok — huvudpersonens
känslokyla vid moderns begravning, det meningslösa
dråpet, den schablonmässigt fördömande
allmänna opinionen etc. — kan föras direkt
tillbaka på Camus’ "Främlingen". I Törd Hernes
andra bok möter alldeles samma problem men
med anknytning till Gide. I Stenmarks
formulering ter det sig på följande sätt: "Det pågår
inom varje människa ett oavbrutet
undermineringsarbete mot lagar och begrepp som binder
henne — därav hennes ångest. Först när hon
upphör att göra motstånd mot det som hon inte
kan hindra från att ske, då först kan man tala
om harmoni. Med andra ord: när människan
nått dithän att hon accepterar varje händelse
som en oundviklig följd av andra utom hennes
kontroll stående företeelser, då först är hon fri
och vågar lita på sig själv i stället för på
lagarna." Ett alldeles liknande dilemma och en
likartad människotyp har tidigare satts i seen
av Dagerman (t. ex. i "Ormen"), i höst har
Strindbergspristagaren Arne Sand kommit med
en bok av samma slag och flera andra
prosa-törer kunde väl nämnas. Inom den unga lyriken
har situationen otaliga gånger gestaltats på ett
personligt sätt. Går man till olika utländska
litteraturer formligen myllrar det av namn som
kan hänföras till samma kategori. Här gäller
det alltså inte bara vem som varit inne på
ämnet, saken ligger mycket djupare och är mera
komplicerad än så. Det är fråga om en
mång-stämmig kör av författare som, ofta oberoende
av varandra, tar ställning till själva la condition
humaine sådan den mer och mer börjat gestalta
sig i en värld av ideologier, överstatlighet, pro-
paganda, partipolitik och stridande,
sinsemellan oförenliga anspråk på individens
solidaritet och gemenskapsanda. Eftersom denna
solidaritet — eller dessa solidariteter — ofta
kräver av människan att hon skall göra sig
blind och döv, avstå från sitt samvete och rentav
från sin mänskliga anständighet är det inte
underligt att hjältarna i sådana böcker alltid
är neurotiker, ofta anarkister och t. o. m.
nihilister som försöker återvinna sin frihet eller
frihetskänsla genom en offerhandling eller
genom ett brutalt grepp i det nät av intriger
som spunnits kring deras
självbestämmanderätt.
Törd Hernes experimentella roman
sönderfaller i tre partier, tre vaxdukspärmade
"dagböcker". Deras genomgående huvudperson
hänger kanske psykologiskt inte riktigt ihop,
men det spelar ingen roll eftersom
problemdiskussionen gör det. Första "boken" handlar
om modersbundenhet i en sexualhämmande
frikyrklig miljö av inbördes övervakning.
Hjälten, som är starkt hysterisk, liknar här en
mycket ung Kilstadius. Det slutar med att han
tar livet av en fysiskt svag medtroende genom
att tvinga denne in i ett slags tävlan i asketiska
övningar som han dukar under för. I andra
boken har han fått ett arv, flytt
ursprungsmiljön och på måfå slagit sig ner i Göteborg
där han ägnar sig åt någon sorts meningslösa
40-talistiska exercitier. Kontakten med Gides
"Falskmyntarna" får honom att bryta upp och
hals överhuvud ge sig av till Köpenhamn för
att avköna sig hos prostituerade. 9 april för
honom åter till Sverige där han deserterar från
sin inkallelseorder, flyr efterforskningar genom
att ständigt hålla sig på resande fot, skaffar
sig pengar genom kupper i falska växlar och
slutligen lever badortsliv av Tylösandstyp med
en flicka som åtminstone inte är sköka. Det
är alltså hans primitivistiska utbrytningsförsök.
I tredje boken är han affärsman i Stockholm,
den slutar med att han driver en kamrat i döden
och själv misslyckas med ett självmord. Och
detta är kvintessensen av hans erfarenheter:
"Vare sig jag väljer eller ej blir jag en
mördare. Tror jag på Gud mördar jag, tror jag ej
på Gud mördar jag likafullt; tror jag eller tror
jag ej blir jag en mördare; vare sig jag tror
eller ej mördar jag likafullt."
Georg Stenmarks berättelse har också
karaktären av experimentroman. Huvudpersonen är
—■ för det ovannämnda, om Camus påminnande
dråpet — intagen på hospital för
sinnesundersökning. Uppmanad av överläkaren skriver han
820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
