- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
822

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

glasbur och ömsesidigt utnyttjande ett
aktningsvärt förråd av insinuationer, hotelser och
invektiv illustrerar spänningen mellan två
motsatta tendenser eller principer hos den splittrade
nutidsmänniskan. Övervaktmästaren, som
personifierar det sterila paragrafrytteriet,
effektiviteten för effektivitetens skull, anser att den
ideala formen för tillvaron skulle vara en
endimensionell värld, där individerna tvingas
ställa upp i en lång rad och där alla har sin
bestämda plats och varken kan passera den
som står framför eller passeras av den som
står bakom. Vaktmästaren i sin tur
förkroppsligar o ansvarigheten och det fumliga
paragrafsabotaget: han är den undanskuffade, ängsliga
och kroniskt missanpassade som inte klär i
uniform och aldrig ska lyckas riva itu
cello-fanhinnan mellan sig själv och omvärlden.

Vilka dominanter i samtidens Utteratur som
Kyrklund har känt sig dragen till vållar det
inga större svårigheter att lista ut. I "Tvåsam"
ordas det påfallande ofta och ingående om
Valet, om nödvändigheten av att välja och det
plågsamma i att behöva välja; här är det alltså
Sartre som har bestått förtecknen. På andra
ställen diskuteras Skulden, det vittutgrenade
skuldkomplex som ingen kan härleda och
ingen vet när anonyma myndigheter ska slå
ner på; och här är det uppenbarligen Kafka
som går igen.

Det särpräglade hos Kyrklund är inte så
mycket själva problematiken som
uppläggningen och stiliseringen av den — den nervösa
rörligheten, fallenheten för spetsfundiga
formuleringar och den samtidigt strama och
sicksacklöpande stilen som omärkligt glider över
från symbolik och ornament till uttrycken för
skarpögd utåtvänd iakttagelse eller
småinfer-nalisk parodi. Beskrivningen av Vaktmästarens
vedermödor när han ska lacka statens brev är
ett stycke lysande mardrömsprojiciering. Och
den snabbt annoterande ironi varmed
strebrar-nas och de tveklösas konversation blir
avlyssnad vittnar om att denne välskolade och
undan-vikne artist har ämnet till en satiriker inom sig.
Om hans nästa bok kommer att ha
tyngdpunkten förlagd till den sidan av hans talang
återstår emellertid att se. Det är tänkbart men
inte nödvändigt, för Kyrklunds begåvning bör
kunna kanaliseras i ungefär vilken riktning som
helst. Inte minst de ömtåliga
lynnesskiftningarna hör till det verkligt löftesrika i hans
underfundiga och bitvis mycket njutbara studie
över den mänskliga klyvnaden.

Per Erik Wahlund

UPPENBARELSE OCH
SKEPTICISM

Herman Melville: Mardi. Översättning av
Aida Törnell. Dikterna översatta av
Irma Nordvang. Wahlström &
Widstrand 1949. 13:50.

Herman Melville framstod i sina två första
böcker, "Typee" och "Omoo", som en god
äventyrsförfattare och ingenting mer, en
suggestiv och kunnig skildrare av livet till havs
och i fjärran exotiska arkipelager. I "Mardi",
den tredje boken, märks fortfarande denna
berättartalang men här blottar han också för oss
sin djupare litterära ambition. Här finns
intensiva uttryck för den sökan efter eviga,
metafysiska värden som kommer att prägla alla hans
följande verk. Här stöter han ut för sin långa
havsfärd, på jakt efter Sanningen; och vi
möter för första gången den Melville som Artur
Lundkvist i ett diktporträtt kallat en
"oceanryttare", "kluven mellan mörker och ljus",
spanande efter "ursprung och ursynd,
begynnelsens Leviatan ..."

"Mardi" kom ut för jämnt hundra år sen,
i början av den s. k. "amerikanska
renässansen". Tillsammans med andra verk av Melville
själv, av Emerson, Whitman, Thoreau och
Hawthorne utgör den början till en i djupare
mening amerikansk litterär tradition. Amerika
hade så småningom upptäckt sin
självständighet och egenart i det politiska, sociala och
ekonomiska livet, i allt utom i det kulturella.
Den amerikanske kulturarbetaren följer ännu
under artonhundratalets tre första decennier
det europeiska modets nycker med naiv
underdånighet. Han lider av kronisk nostalgi och
företar ständiga svärmiska hemresor till
Europa. Källorna till en Bryants poesi springer
upp någonstans i de italienska alperna; och
Poe inleder, litteraturhistoriskt sett, snarare en
europeisk tradition än en amerikansk. Först
Emerson skänker, i kraft av sin patetiska
retorik, den amerikanska författaren ett nationellt
medvetande. 1837 förklarar han i sin berömda
föreläsning "The American Scholar": "Denna
tillit till människans outforskade makt tillhör
den amerikanske forskaren. Vi skall stå på egna
ben, arbeta med våra egna händer, uttrycka
våra egna åsikter." Tonfallet är nära nog en
predikants; och det finns otvivelaktigt ett drag
av väckelse över hela den amerikanska
renässansen. "De intressantaste ögonblicken i
historien infaller när vilden upphör att vara vilde",

822

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0838.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free