- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
823

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

säger Emerson i ett brev. Det är denna process
som låter sig studeras i Whitmans poesi, t. ex.,
och i "Mardi". Men medan Whitman
representerar den på en gång nymornat naive och vist
allomfattande profeten, förenas i Melvilles bok
de två drag som utmärkte en av hans litterära
lärofäder, sir Thomas Browne — uppenbarelse
och skepticism.

Det finns ett tema gemensamt för "Leaves
of Grass" och "Mardi", avspeglat inte minst i
bådas enorma omfång, mångfalden nämligen
— av människor och ting, tankar och litteratur,
stämningar och färger. Melville och Whitman
äger gemensamt en barnets nyfikenhet på
världen: Det är som de ville ta varje upptänkligt
ord i munnen och varje existerande föremål i
sin hand. I "Mardi" triumferar Melvilles
berättarkonst i några detaljrika skildringar av
havets enorma mångfald av fiskarter som man
gärna vill uppfatta som på en gång
symtomatiska och symboliska. Han beskriver utförligt
denna massa av "idel silverblänkande liv",
späckhuggare och piskare, tumlare och
kaskeloter. "Underliga fiskar!", utropar han med
barnslig förtjusning: "Kan du höra det stora
vidundret andas? Titta, den är spetsig i bägge
ändar, en stjärt åt vardera hållet, och inga ögon
har den heller, och ingen mun. En sån konstig
fisk! En sån lustig fisk!" Utsäger inte denna
groteska symbol någonting om det land som
den amerikanska litteraturen plötsligt upptäckt
som sin rika materialkälla: dess mångfaldiga
raser, språk, landskap och möjligheter? F. O.
Matthiessen har i sin stora bok, "The American
Renaissance", kallat "Mardi" "a source-book
of plentitude".

Och i enlighet med denna mångfaldens
princip innehåller också "Mardi" en uppsjö på
tankar och fragment av tankar. Själva dess form,
allegoriens, tycks mig vara en illustration till
Melvilles buddistiskt färgade grundprincip att
allt är ett och stammar ur samma urgrund.
Ytterligare ett citat från "The American
Scho-lar": "Lika mycket av naturen som människan
är okunnig om, lika mycket av sin egen själ
känner hon ännu inte". Och den gamla regeln
"Känn dig själv" och den moderna principen
"Studera naturen" blir till sist en och samma
maxim". "Mardi" är till sin största del en
allegori som vill konstruera ett tydligare, mera
intimt samband mellan yttre och inre
verklighet. Hela tiden utgår Melville emellertid från
den inre, från metafysiska och politiska
grundidéer, till vilka hans fantasi skapar en
illustration av verklighet. "Tanken föll mig in", skriver

han i sitt lakoniska förord, "att verkligen skriva
en romantisk äventyrsberättelse från
Polynesien för att se om inte dikten möjligen skulle
bli tagen för verklighet: i viss mån raka
motsatsen till min tidigare erfarenhet." "Mardis"
svaghet, och den är väsentlig, ligger i detta
medvetet konstruktiva drag, i denna induktiva
metod. I "Moby Dick", till vilken "Mardi" kan
betraktas som en förstudie, är det litterära
greppet det konträrt motsatta: där växer allegorin,
människans lönlösa kamp mot ondskan, fram
direkt ur materialet, skildringens realistiska
kraft ger j akten på den vita valen dess intensiva
symboliska dignitet. Den storlinjiga enkelhet
som präglar allegorin i "Moby Dick" saknas
nästan fullständigt i "Mardi". I den symboliska
söderhavsarkipelag som skildras vimlar det av
emersonska tankar, demokratiska och
imperialistiska idéer, förklädda till färggranna vildar.

I själva fabeln, liksom i allegorisk metodik,
påminner "Mardi" ganska mycket om Poes
enda roman, "Arthur Gordon Pyms äventyr"
— om påverkan föreligger vet jag inte.
Inledningsvis rymmer alltså romanens hjälte i
sällskap med en gammal skandinavisk sjöman,
Jarl, från ett valskepp. De upplever spännande
äventyr ensamma i sin bräckliga farkost;
slutligen embarkerar de ett traditionellt och
övergivet spökskepp på drift. Så långt författaren
till "Typee" och "Omoo". Nu inträffar den
episod som utgör upptakten till romanens
komplicerade och intrikata allegoriska skeende. De
båda rymmarna påträffar en drivande kanot, i
vilken en kvinna, Yillah, hålls fängslad av några
vildar. Hon är ett under av skönhet, en
gudomlig varelse ämnad att offras till gudarnas ära,
Sanningen själv. Romanens hjälte befriar
henne ur fångenskapen och dödar därvid den
präst som är hennes främste övervakare. De följs
sedan åt, landstiger på Mardi, där den vite
sjömannen blir mottagen som en halvgud, Taji.
De lever hos en infödingskung tills en dag
Yillah är försvunnen. Och sedan gör Taji
tillsammans med Jarl, kungen, filosofen
Babbal-jana och trubaduren Yoomy den långa resan
över Mardis alla öar för att söka den försvunna.

Bokens huvudparti upptas av denna resa som
är en allegorisk genomgång av alla upptänkliga
samhällssystem. Taji söker Sanningen själv, i
Yillahs gestalt, och samtidigt dess politiska,
sociala och ekonomiska tillämpning i
verkligheten. Friheten som metafysiskt problem
dominerar Melvilles politiska resonemang. "I
vilken grad kan individen vara fri?" frågar
Bab-baljana, Melvilles språkrör. I Vivenza, Ameri-

823

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0839.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free