Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ställer sig om, såsom det heter hos
Dostojevskij, Gud inte finns och följaktligen allt
’ är tillåtet. Nu kan man visserligen med Olle
Holmberg i hans nya essaysamling fråga sig
om de moraliska normerna inte kan
upprätthållas även om Gud inte finns, men
med den obönhörliga logik och den avsky
för halvmesyrer, som är vanliga inom
Frankrikes intellektuella liv, har existentialisterna
avvisat den tanken, och oerhört mycket talar för
att de har rätt. Utan Gud kan det nog bli tal
om olika moraler, olika sociala och nationella
handlingsmöster, men knappast om moral tout
court. Alltnog — det val som Sartre och hans
lärjungar uppställer för oss, ett val i absolut
frihet och under ångest, eftersom de anser oss
övergivna av varje överjordisk makt, ett val
som av Olle Holmberg sidoställes med det som
Hamlet, prins av Danmark, en gång tvingades
till, och som inte bara Hamlet utan vi alla har
stått inför, det valet är något som Olle
Holmberg tycks ha känt igen. Om det inte oroat
honom själv, skulle det knappast som nu ha
blivit huvudämnet för hans bok. Han har
återfunnit det i en roman av Thomas Mann, där
det också är frågan om att välja och vraka,
och i det sammanhanget talar han med
omisskännligt allvar om "det liv som i ironi och
smärta utkämpar det inre livets kamp, kampen
mot sig själv, Hamletkampen" (sid. 117).
Att det den här gången inte rör sig om
tankelekar utan om något som erfarits såsom
väsentligt och livsangeläget, tycks framgå inte
minst därav, att boken — med undantag för
en del spillsäd — är lyckligt fri från Olle
Holmbergs sedvanliga tillgj ordheter och
manierismen Som alltid cirklar hans tankes gravstickel
i åtskilliga kringelikrokar kring ämnet — att
gå rakt på sak ligger nog utanför hans
förmåga — men utflykterna blir inte
självändamål; skårorna i plåten förefaller ristade med
målmedveten hand, inte nyckfull, och ordnar
sig efterhand för ögat till en helhet. Han har
vågat ta existentialismen på allvar, fastän den
redan flera gånger har dödförklarats av våra
små lokala filosofstorheter, och har om den
skrivit en fin, sakrik, instruktiv exposé. Jag är
så ovan vid att instämma med Olle Holmberg
att jag gör det med särskild glädje, då han
synes finna livsfilosofiska frågeställningar av
denna art angelägnare än logistik och
begreppsanalys, det enda som numera tycks erkännas
som filosofi i vårt land. Varmed naturligtvis
inte är sagt, att man accepterar Sartres teser,
exempelvis inte hans metafysiska psykologi,
som Holmberg glider förbi. Essayisten har
överhuvud lagt tonvikten vid den fas av Sartres
lära, som har nära samband med de
exceptionella förhållandena under ockupation och
motståndskamp, till synes glömsk av att den i
sina huvuddrag förelåg färdig redan före 1939.
Det är å andra sidan begripligt och försvarligt,
ty Sartre har själv talat om att valet kunde
vara och ofta var ett val under tortyr. Vercors
har tagit upp ämnet i "Mörkrets vapen", och
lite var har vi väl under de gångna åren i
nattliga timmar frågat oss hur pass väl eller
snarare illa vi skulle utstå tortyr, alla vi som
på grund av omständigheter eller fritt val var
utsatta för den risken. Olle Holmberg har själv
genom ett dylikt preliminärt val sällat sig till
den gruppen, och kanske har detta blivit av
kringgripande betydelse för en person, som
tidigare ofta framträtt som deciderad relativist
och både-och-människa, en av dem som hellre
än att ta ställning svarade med ett:
kanske-kanske inte, och som inte tröttnade att påpeka,
att varje sak kunde ses från rakt motsatta sidor.
Den likheten med den lille prinsen hos
Hjalmar Söderberg skymtar även i den här boken
såsom en innersta benägenhet, "såsom den för
den tänkande människan utmärkande rädsla
som är rädslan för att göra fel" (sid. 9), såsom
erkänt bigamistisk läggning, när det gäller att
ge trohetslöfte åt litteraturhistoriska metoder,
såsom bejakandet av tragikomikens
dubbeltema i det mänskliga gyckelspelet, såsom
engagementet i jagets och duets eviga bältespänning.
För en person av den läggningen långt mer än
för antingen-eller-människan — vars
svårigheter ligger åt rakt motsatt håll, i accepterandet
av motsatser — måste de avgöranden han
påtvingats, de tillfällen då han trots allt nödgats
välja och vraka, uppfattas såsom påkostande.
Inte underligt då, om de blivit föremål för
ängslat studium, för melankolisk meditation, om de
satts i samband med andras erfarenheter av
liknande hamletsituationer, med andras idéer
om dylika eller om de givit upphov till inre
spänningar hos vederbörande. Över sådana
meditationer, sammanställningar och inre spänningar
förefaller det som om bokens mest engagerade,
och därför mest vägande uppsatser vore
byggda. Andra har inte lika stark prägel av
självupplevelse utan att därför vara
ointressanta, exempelvis personligt turnerade studier
över så olikartade diktare som Tegnér och
Dorothy Parker. Dessutom finns där som sagt
spillsäd, följdriktigt betitlad "Små korn åt
fåglar". Den som är ute i fredliga avsikter
6 BLM 1949 X
825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
