Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
högt erkännande åt Stolpes analys av Jeannes
religiösa liv. Den är utförd med sällsynt finess
och intuition, utan att någonsin avlägsna sig
från den reella bakgrund dokumenten erbjuder.
Vid sidan av och som underlag för denna
analys kommer författaren också in på
utredningar av allmän religiös-teologisk karaktär.
Särskilt minns man en utomordentligt fin
studie över helighetens väsen definierat som
ödmjukhet och självförglömmelse.
Denna bok utsäger klart och tydligt, att Sven
Stolpe i den biografiska skildringen funnit sin
rätta genre. Hans romangestalter har aldrig
fått riktigt liv — i Stolpes romaner är det
främst idéerna som lever, och på deras
upprörda vågor flyter personerna kring som i regel
välsnidade träskulpturer. Men här är det något
helt annat. Stolpes obestridliga berättartalang,
hans förmåga att ge liv åt idéer, hans från de
senaste böckerna kända, fina estetiska analys
har förenat sig med en utomordentlig
personskildring. Man känner att bakom skildringen
av Jeanne ligger en personlig betagenhet i det
unga helgonet, och därur har hela boken
sprungit fram. Tydligen behöver Stolpe
inspireras av en gestalt ur verkligheten, och helst
ett helgon, för att hans talang riktigt skall
komma till sin rätt. Sådan Jeanne d’Arc här
målas för läsaren, lever hon med en inre glöd
som kommer en att smittas av författarens egen
betagenhet. Efter slutad läsning har man kvar
en outplånlig, levande bild av Jungfrun från
Orléans, och därjämte övertygelsen att Sven
Stolpe med denna bok nått högre än med någon
av sina tidigare.
Frances Winwars bok ter sig en smula blek
vid sidan av Stolpes. Den inbjuder heller inte
på samma sätt till diskussion. Författarinnan
håller sig helt till den traditionella synen på
Jeanne och undviker konsekvent att ta ställning
till de olika källornas tillförlitlighet. Hon
förhåller sig strikt objektiv till materialet, vilket
inte hindrar att hon åstadkommit en både
levande och sympatisk biografisk krönika om
Jeanne d’Arc.
Däremot kan det diskuteras, om greppet att
sammanfoga denna krönika med en skildring
av Gilles de Rais, Jeannes stridskamrat och en
av medeltidens ruskigaste gestalter, är så lyckat.
Det faktum att de båda en tid levde i varandras
närhet är knappast ett tillräckligt motiv, i
synnerhet som man absolut ingenting vet om deras
förhållande till varandra. Man förstår att
kontrastverkan lockat författarinnan, men dels hade
kontrasten bättre kunnat utformas i två essayer
än i en roman, och dels ägnar sig inte Frances
Winwar, som skrivit utomordentligt om t. ex.
George Sand, särskilt väl för att behandla
en sådan figur som Gilles de Rais. För att
verkligen kunna återge de avgrundsdjup som dolde
sig i denne diaboliske mystiker med sin
ofattbara och oemotståndliga dragning till både
himmel och helvete, skulle det fordras en
Huysmans (som även sysslade med ämnet, utan
att det dock resulterade i mer än ett par kapitel
i Lä-Bas).
Boken kan i varje fall med behållning läsas
som en god och väldokumenterad tidsskildring.
Gunnel Vallquist
KORTARE ANMÄLNINGAR
Elin Wägner: Fredrika Bremer.
Minnesteckning. Norstedts 1949. 4: 75.
Ett av Elin Wägners främsta bekymmer, då
hon tvingades ner på sitt sista sjukläger, gällde
den åt Svenska Akademien utlovade
minnesteckningen över Fredrika Bremer. Dels var hon
starkt fängslad av uppgiften, som hon hade
särskilda förutsättningar att ro i land, eftersom
hennes eget författarskap också hade vuxit fram
som protest mot manssamhället, dels hade hon
hunnit samla ett stort material, som nu inte
skulle komma till användning. Vilken förlust
läsaren lidit, får man ett hum om genom det
tunna häfte som nu utgivits; det innehåller
början av själva minnesteckningen, delar av ett
föredrag som hölls vid midsommartiden 1948
samt det fragment som skrevs för fjolårets
högtidssammankomst. Det är fullt tillräckligt för
att låta oss ana, att verket artade sig att bli
ett värdigt motstycke till den stora
levnadsteckningen över Selma Lagerlöf. Elin Wägner har
tydligen varit oerhört road av att skildra
Fredrikas barndomshem, där det faderliga
tyranniet nått fantastiska mått och drivits till
rena idiotien. Hon visste av egen bister
erfarenhet hur unga flickor kunde ha det i ett
patriar-kaliskt regerat hem — man kan tänka på Harald
Wägners roman "De löjliga familjerna" — och
det har fallit sig minst sagt naturligt för henne
att låta all sin mördande ironi spela kring
Fredrikas pappa, som medan släktingarna stred
och blödde för Finland gick suckande och
gråtande genom våningen men avbröt sin sorg vid
tedags. Ett annat kapitel i Fredrikas historia
som påtagligt intresserat henne har varit rela-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
