- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
829

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

Bara en mor. Scenario (efter Ivar
Lo-Johanssons roman) och regi: Alf Sjöberg.

Prod.: SF.

Ett samarbete mellan Ivar Lo-Johansson och
Alf Sjöberg inger naturliga farhågor för
omöjligheten att förena epikerns jordbundna tyngd
och sociala allvar med den spirituelle
esteti-kerns raffinerade bildkonst och symboliskt
stiliserade människouppfattning. I "Bara en
mor" har dessa farhågor besannats. Som ytterst
få filmer retar denna till invändningar, främst
då mot stilbrytningen och den därför
ofrånkomligt ojämna rytmen; men det märkvärdiga
är att man ändå tvingas böja sig för dess
gripande budskap och dess storslagna intensitet.
Ivar Lo och Sjöberg passar inte ihop, men de
har, var på sitt sätt, alltför mycket att säga för
att lämna något likgiltigt eller banalt efter sig.

Kanske frestas man av den iögonfallande
temperamentskillnaden mellan Lo-Johansson
och Sjöberg att dra förhastade slutsatser. Det
här skisserade konfliktläget återfinns ju redan
i romanen, i spänningen mellan det individuella
dramat och det kollektiva skeendet, även om
författaren på ett förnämligt sätt lyckats låta
gestaltningen av statarkvinnan Rya-Rya, en av
svensk litteraturs ståtligaste kvinnoskildringar,
organiskt sammanväxa med berättelsen om en
hel befolkningsgrupps sociala frigörelse.
Sjöberg måste ha varit medveten om de formella
svårigheterna att till film överföra denna
syntes av två motiv. Han har därför valt det för
honom lämpligaste och skjutit det individuella
i förgrunden på det kollektivas bekostnad och
för övrigt kanske gjort en dygd av
nödvändigheten genom att låta just de från början
krampaktiga, sedan sökande och mot slutet förlösande
momenten i regin svara mot de två motivens
grundfärger. Resultatet har som sagt blivit
splittrat som ett kaleidoskop, men med ett
sådants mest intensiva ljus- och tonbrytningar.

Redan under filmens första fem minuter
kastas man in i en mångfald stilriktningar.
Förtexterna visas med ett stort antal naket
fascinerande närbilder i bakgrunden, vilka för
tankarna direkt till den ryska storhetstiden.
Omedelbart därefter hoppar statarna upp på
vagnarna som skall föra dem ut på fälten. Två
kvinnor lyfts upp av några män och strax där-

efter — i samma bildkomposition och
rörelseschema — två stora mjölkflaskor. En
raffinerad bildsymbolik som anger ett av filmens
temata; att mjölkningen är statarhustruns vita
piska. Sedan åker statarna ut på skördearbetet
och förvandlas på vägen till en samling rustika
teaterbönder som när som helst kan väntas
börja sjunga ett körparti ur en italiensk
1800-tals opera. Och efter episoden med Rya-Ryas
nakenbad förs kameran in i statarlängorna vars
tristess presenteras med streamlined italiensk
nyrealism.

Överhuvudtaget är masscenerna Sjöbergs
största svaghet, delvis i interiörerna men mest
i utomhusavsnitten. Bortsett från att filmens
många landskapsbilder har en även för svensk
standard enastående mjukhet och levande
valörrikedom, vilket fotografen Martin Bodin delvis
måste få äran av, är Sjöbergs största styrka
den intelligenta, skarpetsande personteckningen
och den fantastiska personinstruktionen, även
om man också här vill reservera sig mot
barnskådespelarna som uppträder lika hämmat,
tafatt och talanglöst som någonsin i svensk
film (med undantag för den blinda flickan i
Ingmar Bergmans "Eva"). De vuxna
skådespelarna däremot, med Hugo Björnes
snuskgubbe och Ragnar Falcks Henrik (Rya-Ryas
make) i spetsen har som sällan tidigare spelat
ut sig själv, pressats till sista droppen av sin
förmåga.

Ett särskilt kapitel förtjänar Eva Dahlbeck
som Rya-Rya. Hennes tidigare patenterade
fnaskjargong, som man så småningom började
bli led på, är här helt försvunnen. I stället
möter vi en djup mognad, en konstnärligt
disciplinerad men samtidigt fantasifull inlevelse i
den svåra huvudrollen som inger den största
respekt. Tyvärr avslöjar närbilden vid
Rya-Ryas dödssäng ett skönhetsfel i själva ansiktets
skönhet. Det är inte arbetets och fulhetens, den
gamla utsläpade statarkvinnans skönhet, utan
filmstjärnans rynkfria skönhet. En mera
hänsynslös maskering hade här varit till fördel.

Annars firar Sjöberg just i dödsscenen sina
största regissörstriumfer. Den utgör ett virtuost
balansnummer på sentimentalitetens brant,
utdragen som den är till den sista möjliga
kameravinkeln, till den sista möjliga repliken.

829

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0845.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free