- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
833

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Georg Svensson: Illustrerade böcker 1949 - Notiser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NOTISER

oss delaktiga av en av Kinas heliga böcker, de av
Kon-fucius’ direkta lärjungar upptecknade samtalen med
mästaren, som konfucianismen räknar som sitt
evangelium. Hur en god kines borde förhålla sig för
tvåtusenfemhundra år sedan och allt framgent lär man sig av
dessa samtal, som utöver sina bevingade visdomsord,
sitt föredömliga sinneslugn och mänskliga gemyt ger
goda inblickar i kinesiskt liv på den tiden då våra
förfäder gnagde sina köttben kring lägerelden. Ehuru
visserligen de norröna sederna sedan dess åtskilligt
förfinats gives alltjämt åtskilligt spelrum för den
kon-fucianska levnadskonsten. Man kan alltså anbefalla
denna bok som ett vademecum för nattduksbordet och
en förberedare till goda drömmar, dessutom är den
behaglig att hålla i och betrakta, även om Birger
Lundquists kinesiskt kongeniala små tuschannotationer av
den vise mannen och hans lärjungar inte har så
mycket att tillägga.

Paris ske pris. Teckningar av Birger Landquist. Text
av Stig Ahlgren. Wahlström & Widstrand. 11: —.
Birger Lundquist spelar första fiolen i denna bok,
Stig Ahlgrens roll är reducerad till notvändarens.
Alldeles oavsett att denne spirituelle sybarit och
Paris-habitué uppfyller det enda krav man kan ställa på en
notvändare, nämligen att vara med på noterna, så låter
man gärna bladen vändas i albumet. Det är tidnings-

tecknaren Lundquist som är i farten på boulevard och
aveny, i baren och modehuset, på nattklubben och i
deputeradekammaren, mer behöver man knappast säga
för resten kan man ju tänka sig. Alla hans teckningar
är födda ur en plötslig förälskelse, sensualistens
förtjusning åt en karakteristisk seen, en lustig profil, en
vad eller en fot, ett ekipage, en lurvig krumelur, en
himmelsträvande katedral eller själva vårluften över
Paris’ broar och taksilhuetter.

Alfred de Musset: Bekännelser av ett seklets barn.

Till svenska av Disa Törngren. Illustrationer av

Ebbe Sadolin. Gebers. 18: 50.

Ebbe Sadolin tillhör de flitigaste danska
bokillustratörerna och denna utgåva av en romantisk klassiker ger
ingen anledning att beklaga att så är fallet. Sadolins
maner är att teckna med spetsig tuschpenna finnervigt
och lagom darrigt för att förta intrycket av utstuderad
elegans. På teckningen skuggar han lätt med laveringar
i ett par färger med förkärlek för det blekt diskreta.
Det är ett stort nöje att följa hans pennas lekfulla
irrfärder, i synnerhet som han är lustig och har en
raffinerad känsla särskilt för det läckra och behagfulla,
icke minst i anknytning till kvinnan. Det är en
mycket osentimental, snarast 1700-talsmässig Musset han
skänkt oss; även de dystra och känslosamma
situationerna utstrålar en viss trivsel.

NOTISER

Häng vetenskapsmännen!

är den unge författaren René Barjavels råd i Combat.
Generalerna har numera blivit fullkomligt onödiga,
menar han. De kan endast förbereda ett krig modell/ä.
Förr i tiden, när strategerna hade någon betydelse,
skickades de efter nederlaget hem med ärebetygelser
eller också värvades de för den segrande armén. Nu
hänger man dem. Men vetenskapsmännen tar man
hand om, naturaliserar och förser med laboratorier,
hur nazistiska de än kan ha varit. Vetenskapsmännen
har inga fosterland. Skulle de vara brottsliga på något
sätt? De har ju penicillinet att peka på. Är inte det
en god uppfinning? Och är det deras fel om
människorna använder sig av deras uppfinningar för att
förgöra varandra? Ja, svarar Barjavel. Om en fader
lämnar en tändsticksask till ett barn på arton månader,
är det hans fel, och inte barnets, om huset brinner
upp. Och i grund och botten vet vetenskapsmännen att
de är skyldiga. Herr Einstein har med sin egen hjärna
avlivat tvåhundratusen japaner. Men de kan inte
stå emot frestelsen att få veta... Häng
vetenskapsmännen !

Tidningen som återger Bar javels artikel önskar inte
taga ansvaret för författarens åsikter, men avvaktar
med intresse vad vetenskapsmännen har att säga till
sitt försvar.

Franska teaterstormar

I våras erhöll den unga skådespelartruppen "Les
Myrmidons" pris för sin instudering av den belgiske
författaren Ghelderodes utmärkta pjäs "Les Fastes de
1’Enfer". Jean-Louis Barrault erbjöd truppen att
uppträda på Marignyteatern under den första
höstmånaden, och "Les Fastes de 1’Enfer" spelades samtidigt

med "Processen". Pjäsen har emellertid på grund av
publikens häftiga reaktioner måst tagas från affischen
efter fyra föreställningar. Man undrar hur denna
medeltida helgonlegend om Antikrists mirakel och
prästerskapets förfall kunnat såra en religiöst
uppriktig publik. Kanske var det bara konvention?

Visslingarna på generalrepetitionen av "Jeanne la
folie" på Comédie Française var betydligt diskretare.
Det torde ha berott på teaterns ärevördiga stämning,
eller också hade publiken somnat. Kritik och publik
står inför ett olösligt problem. Hur har Comédie
Française’s beprövade läskommitté, dess skickliga
direktör och dess utmärkta skådespelare kunnat
misstaga sig till denna grad? Pjäsen är ett förstlingsverk
av en medelålders kirurg, som tydligen läst Claudel
och Montherlant, den har rekommendats teatern av
en av dess förnämsta skådespelerskor, den har erhållit
en praktfull uppsättning, alla de bästa krafterna har
satsats, och den är trots sitt ordsvall, fullkomligt
intetsägande.

"Linje Lusta", med Arletty i huvudrollen och i
Raymond Rouleaus utmärkta regi, hemför en publiksuccés
som på intet sätt motsvarar den tämligen beska
kritiken, vilken enhälligt beskärmar sig över styckets
brutaliteter. Enligt Gabriel Marcel är pjäsen ett prov på
"en pommaderad verism, som grundar sig på
psykoanalys och falsk poesi", andra kritiker hänför pjäsen till
den realistiska melodramatik som vid sekelskiftet
spelades på Théåtre de 1’Ambigu. Men publiken tycks
vara av en annan åsikt ehuru man inte fått svar på
frågan om den går för pjäsens eller för Arlettys skull?

Gloria mundis

Surrealisten, diktaren och romanförfattaren Aragon
har som bekant sedan länge varit kommunist. Han är

833

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0849.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free