Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilka också började på det sättet. Han följde sin far, då denne reste för att anlägga en
porslinsfabrik i Limoges, ocb del var i den trakten, dit han sedan gärna återvände, som
han målade sina första nalnrstudier. Detta var 1827 eller 1828. Han debuterade 1830
på den utställning, som öppnats i Luxembourg för dem, som sårats under julirevolutionen.
Hans första till Salongen inlämnade arbete väckte ingen uppmärksamhet, men 1833
frapperades man af hans energiska och mustiga sätt alt modellera terrängen ocb fördela ljuset.
Denna kraftiga modellering af landskapet är det karaktäristiska för honom, det är hvad
som ger hans dukar denna öfverlägsna enhet, som han själf förmanade Rousseau att
lägga an på, då han såg denne tappa bort sig i detaljer. Tv de båda mästarna voro
länge myckel goda vänner, innan de skildes åt af en beklaglig osämja, ocb Dupré slösade
ofta på Rousseau vänskapliga råd, som denne tog illa upp. Dupré vurmade också för
konstmässig teknik, och liksom Decamps gjorde han sig stundom skada med sina
öfver-drifter i den vägen. Hans impastering, som han till och med använde till luftpartierna,
har fördärfvat mer än en täfla. Han arbetade litet hvarstädes, i England, les Landes,
Sologne, Basses-Pyrénées, Picardie, Berry, Normandie, men mest i Limousin och
isynnerhet i l lsle-Ådam, där han tidigt slog sig ned och där han var omgifven af en hel grupp
konstnärer, som bildade skola, däribland hans bror Victor Dupré och Auguste Boulard.
Jules Dupré är högt värderad i Frankrike och af utländska samlare inom den grupp,
som mer eller mindre exakt kallades 1830 års skola eller Barbizonskolan, emedan
Rousseau och Millet, som vi snart skola få se, voro bosatta där. En mängd af hans dukar
ägas nu af de förnämsta amerikanska samlingarna, l. ex. den här reproducerade
Solnedgång. Man återfinner där hans favoritelement, ekar, som afteckna sina knotiga grenar
mot en skiftande aftonhimmel, helst om hösten; ett vattendrag eller en flodkrök, som
speglar skyarna, och ett par röda färgfläckar af kor, som komma för att dricka.
Morgonen, som nu sitter i Louvre, tillhörde för ej länge sedan Luxembourg. Den
hade kommit dit 1880 jämte sin pendant Aftonen efter San Donato-auklionen, då den
inköpts af staten. Det var egentligen två dekorativa pannåer för furst Demidoffs palats.
De visa, hur väl dessa landskapsmålare — Millet bevisar det också — vid tillfälle
för-stodo sig på det dekorativa. Det är fortfarande stora ekar, som resa sina knotiga
stammar, men denna gång mot en gryningshimmel i morgonens gråa silfverdis; det är
alltjämt stranden af ett vattendrag, hvars lugna spegel här grumlas af ett par råbockar.
Théodore Rousseau är den mångsidigaste och älven mest invecklade af dessa stora
konstnärsfysionomier. Han bar i högsta grad blick för helhetsverkan, och ändå skiljer
han på alla de olika element, som ingå däri. Det är, som om han, som en
orkesteranförare, urskilde alla de olika stämmorna i naturens stora kör. Han har den mest
omfattande syntesens hela kraft och den finaste analysens hela skärpa. Han är en
passionerad lyriker, och han har det mest brinnande begär efter naturtrohet. Också är han
prototypen för skolans landskapsmålare. Endast Corots gudomliga lugn kan mäta sig
med storheten hos denna djupt mänskliga, oroliga lidelse, som tycks vilja genomtränga
naturens stora lagar och ge uttryck åt universums upphöjda harmonier.
Det förklarar, bvarför Rousseau i början var så föga förstådd. Han biel i sjallva
verket refuserad fjorton gånger af Salongens jury. Ej ens hans store kamrat Millet blef
värre förföljd. Han intar en särskild plats som landskapsmålare så till vida som han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
