Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hallucination en kväll, då han vandrade vid Nilstranden under en resa i Orienten, som
han företog i följe med en rik amerikan. Han var schweizare till börden, född i Chevillv
i kantonen Waadt 1807; han dog i Paris 1876. Tidigt föräldralös och med tydliga anlag
för teckning skickades han till Lyon, där han slöt sig till Sébaslien Cornu. Hans
politiska och filosofiska åsikter och hans sociala idéer närmade honom snarare lill Chenavard,
ty han var en af dem, som väntade 1848 års händelser och blef gripen däraf. Hans lif
var tämligen melankoliskt; anspråkslös som konstnär och litet frånstötande, sökte han ej
och fann ej några stora framgångar. Hans ateljé, som blef elt slags fortsättning af
Dela-roches, har emellertid utbildat berömda elever; han är en af de första, som representera
konstnärernas återväckta smak för antika ämnen. Det är från denna härd den lilla
gruppen af de s. k. neo-grekerna utgått och för hvilka Géröme, som ärfde hans elever,
blef den mest berömde representanten.
Gleyre var livad man då kallade en eklektiker; det vill säga en af dem, som i likhet
med Delaroche hade försökt en sammanjämkning af linjens och färgens partier. Af alla
de kompromisser, som saltes i gång vid denna lid, äro de båda berömdaste de, som äro
förknippade med Coutures och Chassériaus namn. Den förra blef resultatlös, ty den var
ej grundad på någon solid bas. Thomas Couture, född i Senlis (Oise) 21 december 1815,
död i Villiers-le-Bel 30 mars 1879, var elev till Gros och Delaroche. Han fick det andra
stora Rompriset 1837 och vann 1847 en betydande framgång, som blåste upp hans
medfödda högmod, med den tafla, som länge var berömd i Luxembourgmuséet och nu sitter
i Louvre, Förfalltidens romare, som vanligen kallas Romersk orgie. Scenen tilldrar sig i
ett stort palats å la Veronese, mellan hvars pelargångar man ser dagen bryta in.
Omkring elt bord med blommor, frukter, mat och vin sitta eller ligga män och kurtisaner
bland kullslagna bägare, de flesta halfdomnade af rus. Mellan pelarna tyckas förfädrens
allvarliga statyer tyst uttrycka sin smärta och ovilja. Till höger höjer en ung
dryckesbroder hånande sin bägare mot en af dessa högtidliga och sorgsna bildstoder, medan två
personer, som stå till höger, de enda, som ej delta i orgien, betrakta scenen med
tankfull min.
Tanken har en viss storslagenhet, kontrasten är dramatisk och iscensättningen, ehuru
teatralisk och påminnande om sjutlonhundratalets stora dekorativa historier, är gjord med
stor skicklighet och verklig enhet, men färgsymfonien är stämd i en något dof tonart och
teckningen ganska hvardaglig; det hela saknar den förnämhet, som gör sig omotståndligt
gällande och kallas stil. Ingenting nytt för konsten kunde spira ur dessa kombinationer,
som snarare voro bakåtsträfvande.
Helt annan var Théodore Chassériaus roll. Det är i själfva verket han, som
betryggar sammanhanget i traditionen och är utgångspunkten för konstens nya uppsving för
att tolka den antropoformiska dröm, som i hvarje generation besjälar de af skönhet och
sanning berusade tänkarna, då de vilja ge uttryck åt stora allmänna idéer.
Ingres’favoritelev, men dragen till Delacroix af sitt glödande och inåtvända temperament, isynnerhet
efter en resa i Algériet, som gjorde ett starkt intryck på honom, utvecklade han sig
naturligt, instinktlikt, utan förutfattad afsikt, från sin förste lärares litet abstrakta ideal till den store
romantikerns mera konkreta, lefvande och lidelsefulla uppfattning. Han försökte ej att
lägga färg inom konturer, att, som det hette, sammanviga teckning och färg. Han be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>