Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREDJE PERIODEN. 1848—1870.
Året 1848 är betydelsefullt inom Frankrikes konsthistoria liksom dess politiska historia.
Alla jäsämnen, som den stora revolutionen lämnat kvar i minnena sedan mer än ett halft
århundrade och som legat och pyrt, sjuda nu plötsligt upp i ett svall af hänförelse;
solidaritet, altruistiskt svärmeri för frihet och allmänt broderskap. Det såg verkligen ut, som
om ett nytt tidehvarf började för mänskligheten; sinnena voro öppna för alla
förhoppningar, filosofers och sociologers mest utopiska drömmar toreföllo ej längre orimliga, och
de ädlaste chimärer tycktes nära att förverkligas.
Republiken 1848 grundades i ett slags demokratiskt känslorus, som, fastän detta andra
frigörelseförsök misslyckades, efterlämnade djupa spår hos nationen. Del är ett viktigt
datum i landets offentliga lif och ett nytt, allvarligt steg framåt, fastän man för tillfället
då och då snafvade öfver stötestenar. Denna tilldragelse var för öfrigt betydelsefull för
hela Europa, ty alla andra nationer tingo känning af händelserna i februari. Ett vittne
till dessa konstnärliga och politiska strider, Jules Breton, liar sagt, att den revolutionära
anda, som skulle omstörta samhällsordningen, förberedde samtidigt en förvandling inom
konsten och litteraturen».
Konstnärerna rycktes så mycket lättare med af de strömningar, som denna stora
nationella kris framkallat, som de förblandade sina politiska slräfvanden med sina
yrkesintressen och i åratal kämpat förgäfves mot den privilegierade juryns partiskhet. En
mängd konstnärer voro redan genomträngda af Saint-Simonistiska och Fourierska idéer
och mer eller mindre lutande åt falangstären; vi ha redan nämnt Chenavard och
Raymond Bonheur. Men det finns många Ilera namn att räkna upp.
Det rådde alltså oro i ateljéerna; en af 1848 års revolutions speciella följder var, alt
konstnärerna nu mera afgjordt slogo sig på all skildra folklifvet. Den demokratiska
rörelsen dref dem till den samhällskrets, hvarifrån de tlesta af dem utgått och som de så
länge försummat för kalla och hleka fiktioner. Det var en stor realistisk strömning, som
till en enda stor strömfåra sammanförde alla de källsprång, hvilka förut sprudlat upp livar
för sig, antingen ur Gros’ och Géricaults verk eller ur Delaeroix’ och Decamps’ eller ur
de stora landskapsmålarnas.
En af de grundsatser, som predikats af sociologer och filosofer, af Saint-Simon, Fourier,
Auguste Comte eller Proudhon, en princip, som republiken försökte stadfästa genom alt
grunda de olyckligt kortlifvade nationalverkstäderna, utöfvade å sin sida ett starkt
inflytande på de konstnärliga idéerna. Arbetet, hvilket betraktades som en helig plikt för
hvarje medborgare, upphöjdes till ett slags kult. Konsten offrade däråt utan tvekan, och
härifrån utgår den rörelse, som snart fortplantar sig från målarkonsten till skulpturen och
tar till uppgift att ge konstnärlig gestalt åt de båda hufvudsakliga arhetartyperna; arbeta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
