Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare gjorde han emellertid en resa till Italien, hvarunder han slöt förtrolig vänskap med
Delaunav, en af pensionärerna i Villa Medici, i slutet af 1856. Han slog sig särskildt på
att studera de djärfva och eleganta, poetiska naturalisterna ])å fjortonhundratalet,
floren-tinare, lombarder eller venezianare, bland andra Mantegna och framför allt Carpaccio,
som länge lämnar spår eller sig i hans arbeten genom de käcka och lysande insatser af
rödt, som lifva upp hans allvarliga och djupa harmonier. Hans första salongstafla, af
1852, är en Pielå, som finns i katedralen i Angouléme. Först utställde han regelbundet
på salongerna, men sedan, med anledning af privata sorger och förluster, stängde han in
sig i sitt elfenbenstorn, ateljén vid rue de
la Rochefoucauld, som nu är förvandlad
till museum. Han trädde ej ut ur sin
enslighet förr än mot slutet af sitt lif, då
han blef utnämnd till professor vid Ecole
des Beaux-Arts. Han ägnade sig då med
lidelsefull ifver åt sin undervisning, och
vi skola längre fram få se dess resultat.
Riddare af hederslegionen 1875 och officer
1883, blef lian vald till medlem af
Institutet 1889. Han dog i Paris den 19 april
1898.
Hans invecklade konst är, liksom bos
hela hans generation och denna krets af
hufvudsakligen i Italien utbildade målare
eller skulptörer, ett resultat af
känslighetens dyrbara gåfva i förening med en
grundlig bildning. Han sammansmälter
på ell intelligent säll de mesi olika
mästare, så väl tyskar (Cranach) eller
holländare (Rembrandt) som italienare eller till
och med perser. Han begagnar sig af
deras former som en outtömlig ordbok för
att ge nvlt lif åt bibelns legender eller
Gastave Moreau: Orfeus. (Paris, Luxembourg.) antikens myter och utsofrar med sitt prakt-
fulla bildspråk allt det väsentligt och evigt mänskliga på bottnen af dessa gamla trosläror
och dunkla symboler. Han hade danat sig liksom ett slags esoterisk filosofi, på samma gång
estetisk och moralisk, uttryckt i fyra stora cykler: Mannens, Kvinnans, Lyrans och Dödens.
Orfeus eller, rättare sagdt, Ung flicka som funnit Orfeus hufvud, är ett alster af G.
Moreaus allra första manér; den härrör från 18(55 och utställdes 1866. I teckningen är
den ännu mycket nära besläktad med Chassériaus figurer, Esther eller Venus Anadyomene;
färgen, ännu anslutande sig till Delacroix med påverkan af Leonaido da Vinci — särskildi
tydlig i landskapel — är redan personlig och har den rikedom, som mästaren kallade
»den nödvändiga rikedomen». Den förebådar redan Lyrans cykel, som var afsedd att
förhärliga de gudar, hjältar, skalder och folkanförare, som haft till uppgift att utbreda den
rena Andans klart skinande ljus öfver världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
